Poem - Dear God.

Dear God, 

Is it possible to love too much?

I’ve heard love is blind

I seem to know nothing

I always say: I don’t know

Maybe I lie

Maybe I don’t care

Maybe I don’t want to talk

I haven’t found that place yet

Where everything is serene

Where I can feel how I feel

And where I can turn down

My own restless thoughts

God, could it be true

That I have seen nothing yet

Cause I still know nothing

The daylight fades away

And the sun drops down

And suddenly I am anxious

Maybe I fear what I can’t see

And the things I lack knowledge about

You know how I doubt myself

Like I believe I’ve got nothing to offer

Just being there, breathing

But not doing anything sufficient

Standing paralyzed like a fool

Wondering what I actually feel

But what is loneliness

When I like my own company

A little, maybe too much

I guess I can only keep hoping

For the day when Your light

And the sound of Your love

Will strike me so hard

That it’ll actually make me cry

And re-start my heart

And catch my soul’s attention

Maybe then, I’ll understand

But for now, I’ll keep staring at

The ceiling, trying to make

Sense of that same old confusion

Some poem.

Jag vänder och vrider
På varje ord, varje mening, varje bokstav, varje tanke, varje känsla, 
Jag saknar förnuft och självbehärskning 
Om jag ändå kunde finna mig en plats till ro
Mitt hjärta är stelt och skört
Min själ är mättad av bedrövelse och låter sig inte tröstas
Jag suktar efter synderna och jag undviker dig, jag gömmer mig
Men vart, Gud, kan jag komma bort från din åsyn?
Jag har krossat mitt eget hjärta och trampat ihjäl min själ
Tårarna öser ut hämningslöst
Mina ögon svider av all sorg 
Mina organ fungerar inte som de borde längre 
De har fallit offer för hopplösheten
Mina inälvor har förtorkats och vissnat
Mitt blod har stelnat inuti mig likt is
Mina celler dör ut som om de har bekämpats med strålbehandling 
Mina vita och röda blodkroppar attackerar mitt system 
Allt vänder sig emot mig, allt har blivit fientligt
Mina ådror har brustit och min ryggmärg har tagit skada
Jag är förlamad - topp till tå
Jag kan inte gråta, tårar kostar vätska som jag inte längre har råd med
Varje andetag kväver mig
Jag längtar efter dig
Jag vill dö i världen, jag är ingenting 
Hur länge till, Gud? 
Hur länge ska jag ropa tills du vänder dig till mig? 
Hur länge till kan jag hålla ut?
Mina fingrar glider ifrån grenen 
Jag vet att jag kommer att falla, men hur långt ner? 
Jag vet inte, jag kommer att blunda i tystnaden
Och falla ned i graven som har grävts åt mig
Jag väntar på dig, och din hand sträcker sig mot mig

Att vara vilsen.

Vi ser lyckliga människor och kallar dem dårar. Vi ser godhet i människor och kallar dem naiva. Vi ser ensamma och utsatta människor som gråter efter hjälp och vi kallar dem syndare. Vi ser smärta och bedrövelse i världen och vi undrar vart Gud är och om han sover under sin arbetstid. Vi ser oss själva i spegeln men vi ser inte riktigt oss själva. Vi ser någon annan, vi ser en som vi aldrig blir nöjd med. En dåre, en naiv, en syndare, en tvivlare och en kritiker. Vi är alla vilsna själar och ibland hittar vi tillbaka till våra hem. Men bara ibland, bara när vi vågar erkänna att vi har kommit bort och inte hittar tillbaka hem.