Will you dare to let it go

Hjälp vad tiden går fort! Det var ett tag sedan jag bloggade. Mycket har hänt, både bra och mindre bra saker. Det är som det är. Jag har som sagt fått fast tjänst på mitt jobb och i torsdag hade två nya förskollärare börjat hos oss. Det har varit mycket på sistone och vissa morgon vill jag inte ens gå upp. Det är jobbet, skolan vars tentor väntar på mig, hunden, gymmet, hemmet, körkortet som jag ständigt påminns om...

Det är svårt att inte känna sig misslyckad när man inte hinner med allt. Eller när man inte orkar mer. Då vill jag bara fly från alla måsten och allt krävande. Det allra värsta är ångesten och jag vet inte hur jag ska bli kvitt det eller hur jag ska hantera det. 
Jag vet inte vad som har hänt numera, men iförrgår slog det mig att jag inte har gråtit på ett tag och trots att jag var påväg hem från jobbet, helt slut i huvudet och gråten bubblade inuti mig så insåg jag att jag inte kunde gråta. Jag kunde inte klämma utan en enda tåra och jag förstod inte varför förrän jag kom hem och det slog mig att det måste vara en effekt av medicinen jag tar. 
Jag vet inte vad jag tycker om det för problemet är inte bara att jag inte kan gråta längre utan det är dessutom att jag inte kan skratta helhjärtat numera. Det är kanske sådant man får räkna med, men jag gillar inte känslan av att vara som förlamad och tom. Det känns inte okej.
All stress och press jag har upplevt på sistone har dessvärre återupplivat allt sådant som jag har kämpat för att ta kål på. Tankar om döden är en daglig upplevelse och det känns som om jag har hamnat på ruta ett återigen. Det uppstod tillfällen då jag seriöst övervägde att begära få en remiss till vuxenpsykiatrin. Jag känner mig så missmodig av hur knasigt allt blev igen. Jag önskar att jag bara kunde sova och vakna upp till en alternativ verklighet. Om det ändå kunde vara så enkelt.



Susanna

En sån fin bild <3