God natt

Varför bestämmer jag mig alltid för att blogga när jag mår som sämst? Jag dras automatiskt hit, verkar det som. Veckan har varit extremt tuff, men jag har överlevt värre. 

Det jobbigaste har varit mina konstanta humörsvängningar. Ibland får det mig att tro att jag är bipolär. Det skulle inte förvåna mig. Ingenting kommer som en chock längre. Jag har inte orkat hantera detta och på något sätt känns det som om jag ger upp om att någonsin få ett någorlunda normalt liv. Jag blir fruktansvärt och ursinnigt trött på min osäkerhet gällande allt möjligt i mitt liv. Min förmåga att jämt missuppfattas driver mig snart till vansinne. 
Det har förstört så mycket för mig. Sabbat olika möjligheter och chanser. Jag vet inte hur jag ska ta mig ut ur den här hålan. Det känns lönlöst just nu.  

Maria

Jag vet inte om du hört talas om Sebastian Stakset (han var med i rappgruppen kartellen). Du kan söka upp honom, hans vittnesmål finns tillgängligt på youtube. Han var också fast i mörkret under en stor del av hans liv. Han försökte ta självmord, var djupt deprimerad, ingenting hjälpte varken medicin eller rekommenderade behandlingar. Bara av att lyssna på hans gamla låtar kan man se hur djupt han var i mörkret. Hoppas hans vittnesmål kan verka uppmuntrande för dig.

Vad än ditt problem/sjukdom/bekymmer är må du aldrig ge upp hoppet, må du inse att med Jesus vid vår sida kan vi le i ansiktet på även den grymmaste sjukdomen. För att har vi vår glädje rotad i Gud och inte i vår hälsa eller nåt/någon annat/annan så blir verkligen leendet orubblig. Har vi Gud så har vi allt.