It is well with my soul

Jag har suttit ett tag och försökt samla mina tankar. Jag vet dessvärre ännu inte vad jag ska skriva. Rocky går av och an i vardagsrummet och kan inte finna ro, liksom mina tankar i mitt huvud. Jag försöker begripa syftet med det som händer i mitt och Rockys liv för jag var alltid tjejen som trodde att allting som hände hade en mening. Allt hände av en orsak. Jag trodde på det. Jag tröstade dessutom andra med dessa ord. Ibland...ibland blir jag dock förargad när jag hör dessa ord. Allt händer av en orsak. Jag blir så bitter av det. Och jag kan inte förmå mig att förklara varför. Eller kanske kan jag. Men jag orkar inte. Handen på hjärtat, jag känner bara för att gråta. Jag vet inte vad det gör för någon nytta, troligen ingenting, men...det är sanningen. 
Jag ska berätta varför. 
 
För två dagar sedan var jag, pappa, Lucas och Rocky ute på en långpromenad. Vi gick på en väg där Rocky funkar att ha lös, så han fick springa lös och utforska på egen hand. Vi kommer hem och han går och lägger sig som vanligt efter en promenad osv. Två dygn senare hamnade vi hos veterinären eftersom Rocky började halta efter den promenaden. Troligen en stukning, men de vet inte helt säkert. Smärtstillande i tio dagar, strikt vila, korta koppelrastningar och bara hoppas på att hältan snart ger med sig. Underbart. Åh käre Gud, kan det bli värre? Ja. Han fick en tjock bandage runt tassen, därav att han inte lägger sig ner och får någon ro. Han gillar inte att något sitter på honom och blir så besvärad av det att han till slut bara vankar av och an i rummet hela tiden och lyckas därmed stressa upp mig ytterligare samt orsaka en tumult av ångest och oro i mig. Inte en sådan bra kombination, måste jag tillägga. Så...det har varit extremt jobbigt denna vecka, men jag måste bara säga det här: Jag älskar Gud och jag vill tro att allt kommer att bli bra. Allt kommer att ordna sig. Jag har misslyckats om och om och om och om och om igen, och det är kanske så jag har på något sätt lyckats hålla fast vid hoppet om en bättre och ljusare dag. Jag vet en sak säkert och det är att jag måste vara stark för Rockys skull. Det är okej att gråta när det känns tufft, men någon gång måste man resa sig upp igen och skaka av sig det tunga och tuffa. Att våga tro och våga känna hopp när det känns som mest hopplöst. Jag tror att det är den sortens styrka som är den mest väsentliga och som gör under.
 
Nu tar jag och klipper av bandaget så vovven kan få någon ro ikväll.  
 

Bad luck

Det har hänt Rocky något...igen. Efter promenaden idag när han fick springa lös nästan hela tiden råkade han troligen ut för något som är orsaken till varför han haltar nu. Jag har gråtit ögonen ur mig idag, så de är alldeles svullna nu. Gud, vad jag är trött på den konstanta oron över honom.
Imorgon får jag nog åka till vetten med honom. Stackars lilla vännen<3

Vad är det med måndagar?

Är det bara jag - eller är måndagar extra tuffa? Jag måste skriva av mig innan läggdags. Idag, måndag, var en K A T A S T R O F A L dag. Det blev dock bättre mot slutet av dagen, men herre min Gud vilken dag! Jag känner vanligtvis inget agg mot måndagar och jag ligger knappast en söndag kväll och fruktar måndagen som kommer. Ändå - ÄNDÅ tvingas jag slåss mot tuffa måndagar tills mina nävar börjar blöda. Måndagar är extremt tuffa motståndare. Jag blir helt slut i huvudet och känner mig hjärndöd. Det är väldigt tråkigt när början av en ny vecka presenteras på det viset.

Förra veckan hamnade jag i en svacka, men jag ska inte gå mer in på det. I alla fall inte just nu.
--------
Detta var tänkt att publiceras innan jag skulle lägga mig, men jag var uppenbarligen så trött att jag somnade med mobilen i handen utan att publicera inlägget. Rocky har väckt mig två gånger inatt för att gå ut och kissa, så nu publicerar jag inlägget precis som det var tänkt.


Lucas & Rocky<3