Jädrans förkylning

God morgon. Klockan är snart fem och jag sitter i köket och försöker få i mig lite frukost innan jag drar mig till jobbet. Igår hade vi APT på jobbet och jag var inte hemma förrän halv åtta. Det var en lång men ganska lugn dag då vi inte hade så många barn på förskolan. Man uppskattar verkligen sådana lugna dagar med färre barn. Ibland behövs det, speciellt när det på sistone har varit kaos med sjukdomar och personalbrist. Vi behöver lugna dagar för att samla nya krafter.
Jag är inne på min tredje vecka med kraftiga hostattacker och även nu blivit förkyld igen. Det är väldigt stressigt att jobba på en förskola, många går in i väggen av allt som de lägger över sina axlar. Man får prestationsångest, man vill ge och erbjuda barnen så mycket som möjligt, men det blir liksom inte hälsosamt till slut. Man måste stanna upp och tänka att man gör sitt bästa och man är själv bara en människa, man gör så gott man kan och försöka tänka att det man gör är tillräckligt bra. Man är tillräcklig bra så som man är. Inte lätt, det ska jag tala om. Framförallt när man börjar som ny förskollärare. Man sätter så extremt höga krav på sig själv och när man därefter misslyckas med att uppnå dessa krav så slutar det med att man liksom tappar hoppet och blir så påverkad av misslyckandet att man kör slut på sig själv. Nej, man måste känna att man duger och är tillräcklig bra. Resten är orelevant.

Nu har jag dock inte mått så bra. Hostan och den återkommande förkylningen har lett till att jag blivit tvungen att ta ett långt uppehåll från gymmet vilket jag får väldigt mycket ångest över. Men men, det är bara att le och se glad ut. Rocky mår bra huvudsakligen.
Nu ska jag borsta tänderna och sedan dra mig till jobbet. Hej då!

Goda nyheter

Åhh, ge miiiiig! Tänk att ligga där...and hide from the world. Jag får en känsla av att jag varje vecka påstår att jag har varit med om en tuff vecka. Då så, det var en tuff vecka, men det kan inte bli värre. Jag ska strax lägga mig och glömma allt som inträffat denna vecka. En god nyhet är att Rocky inte har haltat på snart en vecka nu och har fått springa igen - äntligen! Tack Gud. Nu pustar jag ut och allt annat i livet får gå som det vill.

En annan god nyhet är att jag har fått fast tjänst på jobbet och slipper nu oroa mig över vad som ska ske efter jul. Härligt.

Who shall save me from this body of death?

"Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. Om jag nu gör det jag inte vill samtycker jag till lagen och säger att den är god. Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?" (Romarbrevet 7)
 
 

Sick and tired of always being sick and tired

Stackars Rocky:'(((
Livet har inte varit lätt för den här hunden. Han haltar fortfarande till och från. Försökte boka tid hos veterinären till imorgon, men det fanns ingen tid. Nu får vi vänta till måndag igen. Guuuuud. Värst av allt är att jag blir tvungen att vara ifrån honom denna helg eftersom min systerdotters dop är på lördag och jag ska vara gudmor. Just nu känns allt så jäkla hopplöst och deprimerande och jag vill allt annat än åka bort från min grabb, men samtidigt skulle jag må katastrofalt om jag missade dopet och skulle aldrig förlåta mig själv. Min mage gör ont av all stress och oro så jag nästan gråter av det. Jag har i flera veckor haft ångest av tanken och ju närmare helgen kommer desto mer panik grips jag av. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag blir hela tiden ifrågasatt och andra försöker hela tiden styra mitt liv. Jag är så nära bristningsgränsen och jag sitter här i mörkret med min stackars hund och gråter. Varje beslut jag tar blir kritiserat och ifrågasatt. Jag mår fruktansvärt dåligt när Rocky mår dåligt, men ingen varken bryr sig eller förstår. Så fort jag talar om att min hund är högst prioriterad i MITT liv, då kommer kommentarerna den ena efter den andra. Ska jag behöva belysa dem att jag struntar fullständigt i vad folk tycker angående min relation till min hund? Han är mitt liv, punkt slut. Det är så oerhört trist att jag ständigt ska behöva försvara mig. Det verkligen tär på mig och jag orkar inte mer. Jag vill bara bära min hund i min famn och åka långt bort från allting och aldrig se mig bakom igen.
Ingen vet att Rocky är skälet till att jag fortsätter kämpa. Jag vet att Gud valde honom åt mig och jag tänker aldrig svika min hund. Så som han har burit mina bördor genom mina svåraste dagar, så kommer även jag att bära hans.
Den enda gången jag mår bra är när han mår bra och är 100% på topp. Men så har det inte varit på ett tag. När ska det här ta slut???:'((((