Nowhere to go but down, down

Känslan när man precis har vaknat, öppnat ögonen och ligger där och allt känns som nytt. Ingen oro, stress, ångest eller onda tankar överhuvudtaget. Inga måsten och inga minnen om gårdagen. Känslan när man precis har vaknat...dessa få sekunder av ens liv där allt är perfekt och normalt. En känsla av äkta harmoni och fridfullhet. Denna korta men underbara stund av ens liv, varje jävla morgon. Why do all good things come to an end? 
Bara några sekunder senare... och alla minnen, alla känslor du inte vill ha, allt du ville komma bort från när du gick och la dig kvällen innan, allt detta kommer tillbaka. Som en våldsam tsunami. Försöker dränka dig med en sådan styrka och kraft att du tappar kontrollen. Plötsligt har den överhanden igen och trycker ner dig så djupt ner det bara går. Plötsligt kämpar du för ditt liv igen. Hela kroppen kämpar. Först intalar du dig själv att du kommer att segra, du kommer att kunna simma upp till ytan igen innan det är försent. Men ju längre tid det går, ju mer du kämpar och tappar styrka, mod och vilja, desto mer hopplös blir du. Modlös. Utmattad. Desto mer övertygad blir du om att "Jag kämpar...men för vad?". Är det värt det? En liten röst finner tröst om att allting kommer att bli bra igen. En annan röst saknar tröst och säger "Jag vill se vad som händer om jag slutar kämpa för en gång skull". 
En amerikansk vän till mig pratade med mig om sin depression en gång och sa: "Ibland känns det som om jag är i mitten av ett hav och har någonting runt min hals, händer och fotleder som tynger mig ner. Jag försöker simma upp, men jag sjunker djupare och djupare. Jag kan inte komma upp."
 
Känslan när man precis har vaknat...ja jisses, om den ändå varade så länge som man behövde. Men ingenting är för evigt, inte ens denna korta, perfekta stund av absolut salighet. Den är borta innan du ens hinner dra in ett andetag. Innan dina sinnen hinner gripa tag i den och....och den är borta som om den aldrig har existerat. När minnena och känslorna och allt som du ville långt ifrån kommer tillbaka som ett jävla frakttåg i full fart och splittrar dig i talrika bitar... du minns vad du tänkte innan du la dig för att sova, att du önskade att du slöt ögonen för allra sista gången. 
 

Lååååång måndag.

Snart midnatt och jag är fortfarande vaken. Rocky och jag kom hem för en stund sedan. Vi var på hundrastgården och busade med andra hundar. En siberian husky kom ända från Vänersborg för att busa med min pojke. Inne i rastgården träffade vi på en chihuahua, en amstaff valp och en pappillon (stavning?). Alla hundar funkade suveränt ihop och de lekte och busade med varandra i någon timma eller så. Rocky är helt utslagen nu. Perfekt födelsedagspresent! Tyvär har jag inga bilder från lekstunden, bara videoklipp från snapchat. Det var helt omöjligt att ta bild på Rocky och siberian husky tiken eftersom de knappt stod stilla. Mycket lek och skoj.

Hursomhelst, idag var en lång dag. Först jobbade jag till half fyra, sedan kom jag hem och gick ut med Rocky. Åt lite fort och stack sedan iväg för jobb nummer 2. Barnvaktsjobb till halv tio. Därefter skyndade jag mig hem och gick ut med Rocky. Och nu är vi hemma igen. Måtte jag få sova ut hela natten lång utan problem. Så humla trött att jag nästan domnar när jag läser vad jag bloggar du. God natt!

Grattis på första födelsedagen, Rocky!<3


Gissa vem som blir ett år idag! Finisen Rocky! Gud, vad mycket vi har gått igenom dessa 10 månader han har varit hos mig. Helt ofattbart. Jag kan tänka mig ge upp allting i mitt liv, förutom den här fina pojken. Jag skiter fullständigt i vad som händer med mig, låt det vara cancer eller vad som helst, jag bryr mig inte, så länge han lever ett långt och lyckligt och friskt liv. Om jag kunde så skulle jag ta allt ont som drabbade honom och skydda honom om än så det kostade mig livet. Om det finns någon godhet i världen, om det finns något som skänkte mig så mycket glädje och ro i livet så är det min fina Rocky. Han är det bästa som har hänt mig och jag kan med handen på hjärtat säga att om han inte hade funnits i mitt liv så hade jag inte varit vid livet nu. 

Han är väldigt envis och busig, men så himla rar och go. Han följer efter mig överallt och springer alltid fram till mig när jag kommer hem. Han är snabblärd och intelligent. Älskvärd och oersättlig. Klumpig och valpig men otroligt respektfull och kontaktsökande. Både skygg och social mot främlingar, men oftast social. Tystlåten och för det mesta lugn. Världens finaste husky. Jag minns att jag läste skräckhistorier om hur det är att äga en husky. Jag greps av panik, fick ångest och var orolig över hur jag av alla skulle klara av det här. Svaga, känslosamma lilla jag som bryter ihop under påfrestande situationer och behöver flera veckor för att återhämta mig. 

Jag har skrikit, svurit, gråtit, skrattat under dessa tio månader med Rocky. Ibland trodde jag att hans mål i livet var att fullkomligt driva mig till vansinne och det uppstod dagar då jag trodde att jag seriöst behövde läggas in på psyket. 
Alla dessa gånger han åt olämpliga saker och fick diarré och gjorde mitt liv till ett helvete. Eller när han skadade armbågen och skrek av smärta och det gjorde så ont i mig att jag totalt bröt ihop. 

Men vi har haft helt underbara dagar tillsammans, Rocky. Vi har promenerat över tusen mil ihop. Vi har varit lite överallt i vår lilla stad, upplevt olika situationer och tränat på olika saker, träffat olika hundar, lekt, jagat varandra, gosat och haft riktigt mysiga stunder. Vi har delat mat, du har tagit min säng och stulit mat från alla. Du är omättlig och du fäller så mycket hår att vi aldrig slutar förvånas. 

Min allra bästa vän, lilla ljuset i det här mörkret, underbara och älskade Rocky. Vad hade jag tagit mig till utan dig? <3

Haha, du gillar dock inte att bli fotograferad och det gillar inte din matte heller. 

Too much.

Gud, jag borde ligga och sova just nu. Vilken jävla dag! Har knappt hunnit sitta ner och andas ut. Stress, stress och mer stress överallt. Så ska inte livet vara, eller? Det är jobbigt men jag försöker liksom lägga fokus på att ta en dag i sänder och se hur jag hanterar det. Det går dock inte åt rätt håll. Det här är för mycket. Det händer för mycket.