About depression.


Jag ska ge ett exempel på hur förjävligt det är när man mår så här. Jag satt för en stund sedan i köket och pratade med mamma. Det var inget speciellt utan vi pratade bara som vanligt. Plötsligt, mitt under samtalet, blir jag avbryten av en brutal och hänsynslös tanke. En tanke om att döden hade varit bättre. Jobbigast av allt är övertygelsen. Jag hatar när det känns så där jobbigt att andas. Vad ska jag vara mer ärlig om? Att jag kämpar för mitt liv varje jäkla dag? Det är så utmattande att jag verkligen inte har någon energi kvar att kontakta mina vänner längre. Som jag har sagt innan så är det ett under att jag ens har vänner kvar. 

Jag vet inte. Just nu känns det som om jag är i desperat behov av att ta kontakt med vårdcentralen och se om jag kan få komma igång med antidepressiva igen. Jag har inget annat val. 
Jag tappar hoppet, men samtidigt vet jag att jag inte har råd att ge upp på det sättet. När man har överlevt det här om och om igen, så kan man överleva det igen. Jag måste bara hitta styrkan och viljan, för just nu känns det inte så kul att leva. Önskar att jag kunde vara mer positiv till saker och ting, men när man jämt och ständigt, dag in och dag ut kämpar för att överleva så är det då inte så konstigt att man vid slutet av dagen känner sig fullständigt uttömd och fast i en negativ tankemönster. 

Ännu ett deppinlägg, men ärligt talat orkar jag inte längre låtsas vara på ett sätt som jag inte är.