Long time no see.


Dåligt med bloggandet på sistone, men samtidigt har jag haft fullt upp med annat i verkliga livet. Just nu är vi påväg hem från Överby köpcentrum. Vi har handlat lite grejer till Rocky, skor och massa gott till Lucas och några klädesplagg åt mig. Jag har inte köpt kläder till mig på evigheter, så idag var det minsann dags. Det blev dock bara ett par nya jeans och en vit kofta. Haha, typiskt. Men seriöst, jag har inte lust med andra sorts kläder. Jag väljer hellre bekvämlighet framför stilrent, eller vad man ska kalla det. Jag gillar inte ens jeans längre och jag har ytterst sällan på mig det, men mamma tjatar på mig att handla lite finare kläder eftersom jag ständigt går omkring i vardagliga sportkläder och dylikt. Men sån är jag. 
Hursomhelst, efter ett par timmar i köpcentret är det äntligen dags att dra hem igen. Jäkla bussar. Ibland önskar jag att jag hade fixat det jävla körkortet. Bara ibland. 
Men men, snart framme!

Thirstday.


Trött som satan. Rocky förstår. Fy fan vilken vecka! Upp och ner. Eller rättare sagt, väldigt nere har det varit. Pms till max plus oro och den gamla vanliga depressionen. Jag ger upp denna vecka och hoppas på att det vänder snart. Visst kan man gråta ut och så, men bäst är att bara gå och lägga sig så fort tiden är inne för det...eller när man vill helt enkelt. 
Jag drömde en väldigt underlig dröm inatt men jag minns inte riktigt vad det var. Det konstiga är att jag kan liksom nästan föreställa mig drömmen men jag kan omöjligt berätta vad det var. Väldigt märkligt. 

Jag har jobbat en hel del denna vecka, vilket har varit bra för mig. Det blir nästan för mycket ibland med jobb, gym, träna med hunden, tänka på att jag måste skriva omtentor och plugga salstenta och samtidigt göra tid till att bara umgås med hunden i lugn och ro. Det är mycket jag vill göra under dagen, och trots att jag får en hel dag på mig, så lyckas jag ändå aldrig göra hälften av allt jag vill eller behöver göra. 

Men vi har all tid för sömn. Gott om tid för sömn. Ibland är ju sömnen det bästa botemedlet mot i princip allt. Så, god natt, för imorgon väntar jobb vid nio, men Rocky och jag ska upp vid 6 som vanligt. 

Uppfostran.

Så var det måndag igen. Hurra. Ingen entusiasm alls. 
Något är galet med min nya dator och jag känner mig för korkad för att fixa den. Hurra. Jag måste (Läs: MÅSTE!!) börja skriva på omtentan, men alltså jag vill verkligen inte. Orkar inte mer med tentor. Jag måste även plugga till salstentan som är nästa vecka tror jag. Vette fan. Orkar inte med det heller. Vet ni vad jag vill göra? Absolut ingenting. Tänk om man kunde få göra ingenting överhuvudtaget. 
Jag får dessutom pusha mig själv att gå och träna eftersom även det har blivit jobbigt. Usch. Alltså vet ni, jag önskar ingen det här, jag önskar att ingen får gå igenom något sådant. Tyvärr är det ändå många som upplever samma som jag gör. 

Men men,
Jag tänkte ta en långpromenad till stan med Rocky idag. Introducera honom för nya ställen osv och jobba med att stärka hans självförtroende. Ibland går det framåt, ibland går det sämre. Igår hände ett par incidenter som upprörde mig lite. Han morrade och visade tänderna åt en lite mindre hund som morrade åt honom. Jag sa givetvis omedelbart till honom och visade att hans beteende var oacceptabelt och han tystnade fort. Det är förvånansvärt att se honom bete sig så eftersom han är vanligtvis glad och blir för uppjagad när han ser andra hundar. De få gångerna han har morrat åt andra hundar gör mig därför alltid förvånad. Vi ska dock jobba på det också. Det är inte lätt med en stor hund som första hund, speciellt en med så mycket energi och envishet. Vi har både bra och dåliga dagar. En annan dålig grej som hände igår var att vi träffade på en yngre valp som han jättegärna ville busa och leka med, men valpen var bara 4 månader och ganska stor ändå men visade lite rädsla och osäkerhet så den ville inte riktigt leka med Rocky. Tror ni Rocky respekterar det? Nope, han var på hela tiden tills jag fick sätta på koppel igen. Han är som en riktig snorunge ibland. Och innan jag hade släppt in honom i hundrastplatsen gapade och skällde han likt jag aldrig förr har hört honom göra. Han lät som en jävla ambulans och något annat fruktansvärt irriterande. Det var öronbedövande. Han tror ju att ju mer han hetsar upp sig och låter, desto fortare kommer jag ge upp och ge honom det han vill ha. I don't think so buddy!! Så han fick sitta där tills han knep igen. Ägaren till valpen var redan inne i rastplatsen och väntade så han blev ju till slut trött på oljudet och påstod att huskies är pratiga av sig och att det inte är någon idé att försöka tysta dem. Min hund är den tysta typen, men av någon anledning blir han väldigt pratig och gnällig av sig när han vill gå fram till en potentiell hundkompis som han tror att han kan busa och leka med. Men det är nästan samma med barn, de kan inte bete sig hur som helst och tro att de kan få allt de vill ha. Det måste finnas gränser och regler helt enkelt. 

Det är jättejobbigt ibland och jag känner mig ofta på gränsen till ett nervsammanbrott så som han håller på, men jag ger inte upp. Han är envis men jag är envisare. Han ska lära sig att det är jag som bestämmer och att det blir som jag vill när jag vill och han ska lära sig att respektera mig. Det kommer ta tid och det kommer kräva mycket hård träning men man får vara hoppfull och be om styrka att klara det. 
Rackaren<3