Bittersweet

Det kan inte bli värre, kan det? Jag tror att det är dags att söka hjälp igen. Jag vet inte varför jag ens trodde att jag skulle klara det här själv. Nej, jag behöver träffa en läkare och försöka få ordning på saker och ting igen. Den senaste tiden har jag fått starka självmordstankar igen och det blir bara värre för varje dag. Jag hatar när någon säger att det kommer att bli bättre, att jag måste hålla ut och tänka positivt. Just fuck off. Jag är så, så, så trött på att höra det. Jag är så trött på att leva. Varför lever jag ens fortfarande? Ingen aning. Har ni någonsin känt som om allting som har hänt i ert liv har hänt utan att ni har kunnat kontrollera det? Som om ni är fast i en kropp som tänker, säger, handlar och upplever saker utan att ni kan göra något åt det? Som om ingenting i ert liv har blivit så som ni hade tänkt er eller hoppats på? Livet har varit en enorm besvikelse för mig. Jag hade drömmar, mål och förhoppningar, men vart är allting nu? Vad är jag nu, om inte enbart ett tomt skal?  
Jag var en bra unge när jag var liten, jag trodde att jag visste vad jag ville få ut av livet. Jag trodde att jag framförallt hade kontroll över mitt liv och framtiden. Jag hade så, så fel. 
Jag kan inte komma på något som jag är stolt över i mitt liv - som jag har uppnått som ett mål. Ingenting blev som jag ville och jag orkar inte stå och se på när allt går till spillo mitt framför ögonen på mig och jag är helt maktlös över det. 
Jag tänker på stackars Rocky - tvingad att leva med en eländig varelse som jag. Vilken olycklig situation för honom. Vad sjutton tänkte jag på när jag blandade in honom i mitt eländiga liv? Gud vet att han förtjänar så mycket mer. 

Jag skriver det här som om det gör någon betydelse, men vart annars aka jag skriva det? Att prata om det är det ingen talan om. Jag frågar mig själv vad jag vill få ut av mitt liv och jag har inget svar. Jag trodde att det viktigaste i livet var att man skulle vara lycklig, men jag är inte längre familjär med den känslan. Jag vet inte vad som gör mig glad längre. Denna lycka har tagits ifrån mig. Det känns som om jag har blivit bestulen av allt som jag förr älskade och som gjorde mig glad. 

Jag borde verkligen inte publicera det här på min blogg, men vad fan, jag orkar inte bry mig mer. Jag orkar inte med lögnerna mer. Jag orkar inte dölja mina känslor och tankar mer. Vem vet, det kanske blir min räddning, att komma ut så här. Det kan bara inte bli värre, kan det? 
Allt jag är medveten om är att jag så jävla nära på att mentalt bryta ihop och då kommer jag kanske göra något riktigt dumt som jag egentligen inte vill göra. Det mest skrämmande med depressionen i mitt liv har varit dessa stunder då självmord ter sig vara den enda lösningen, men jag vet att jag inte kan lita på mig själv - jag kan inte lyssna på mina egna tankar, hur bitterljuva de än är. Så, jag vet att jag inte får eller kan ge upp. Men åh, vad jag önskar det.