Äntligen hemma.


Äntligen mår han bra!!!! Och äntligen är han hemma igen (även om han bara var borta en dag, ändåååå!!). Nu kommer han behöva vila en hel del och bara ta det lugnt. Han får varken springa eller leka med andra hundar, utan bara korta koppelpromenader. Tråkigt att han måste ta det lugnt, men så länge han blir bättre av det så är det det viktigaste.
Personalen som jobbar på djursjukhuset påstods vara väldigt förtjusta i honom. De tyckte att han var hur charmig som helst, snäll och fin, och de skojade om att ringa och berätta att han fortfarande mådde dåligt bara för att han skulle få stanna kvar hos dem lite längre. Han blev enligt dem favorithunden där. 
Nähä hörrni, bort med tassarna, he's my boy. Jag förstår dock vad de menar, Rocky charmade mig redan första minuten jag såg honom. Han var den enda valpen ur valpkullen som kom fram till mig och satt kvar bredvid mig och tuggade på mina skosnören. Jag visste direkt att han var den rätta hunden för mig. 
Det är kul när folk stannar till och tittar en extra gång på Rocky och bara: "Vad fin han är!" 
Yep, när ens hund är finare än sig själv, då är man stolt, haha. 
Hursomhelst, nu ligger han och sover så gott och är äntligen fri från det onda i magen. Gud, vilken lättnad! Jag kan äntligen pusta ut och inte känna någon oro över det. 

Jag ska ta och kolla på ännu ett avsnitt av Making A Murderer. Bra serie! 
God natt!