Äntligen hemma.


Äntligen mår han bra!!!! Och äntligen är han hemma igen (även om han bara var borta en dag, ändåååå!!). Nu kommer han behöva vila en hel del och bara ta det lugnt. Han får varken springa eller leka med andra hundar, utan bara korta koppelpromenader. Tråkigt att han måste ta det lugnt, men så länge han blir bättre av det så är det det viktigaste.
Personalen som jobbar på djursjukhuset påstods vara väldigt förtjusta i honom. De tyckte att han var hur charmig som helst, snäll och fin, och de skojade om att ringa och berätta att han fortfarande mådde dåligt bara för att han skulle få stanna kvar hos dem lite längre. Han blev enligt dem favorithunden där. 
Nähä hörrni, bort med tassarna, he's my boy. Jag förstår dock vad de menar, Rocky charmade mig redan första minuten jag såg honom. Han var den enda valpen ur valpkullen som kom fram till mig och satt kvar bredvid mig och tuggade på mina skosnören. Jag visste direkt att han var den rätta hunden för mig. 
Det är kul när folk stannar till och tittar en extra gång på Rocky och bara: "Vad fin han är!" 
Yep, när ens hund är finare än sig själv, då är man stolt, haha. 
Hursomhelst, nu ligger han och sover så gott och är äntligen fri från det onda i magen. Gud, vilken lättnad! Jag kan äntligen pusta ut och inte känna någon oro över det. 

Jag ska ta och kolla på ännu ett avsnitt av Making A Murderer. Bra serie! 
God natt!

I väntan.

Gud, vilken dag. Natten till lördag började Rocky vanka av och an i rummet och tycktes inte kunna komma till ro. Han pep då och då som om han hade ont vilket resulterade i att jag var panikslagen och orolig, men till slut vid 4 på morgonen somnade vi då han verkade må bättre. Tidigt på förmiddagen igår ringde jag blå stjärnan djursjukhuset och berättade vad som pågår och att jag tänker åka dit med hunden vilket de tyckte var en bra idé. 
Pappa körde dit i ilfart. Rocky har spytt i bilen tidigare pga vad jag tror beror på åksjuka, vilket han gjorde denna gång också. Spyr ut all sin frukost över bilstolen och golvet och fönsterrutan, flera gånger. Väl där i sjukhuset väntar vi från kvart över 11 till vid fem tiden på eftermiddagen förrän vi ropas in och Rocky äntligen blir undersökt. 
Veterinären trycker och känner på hans buk och andra delar av kroppen och konstaterar med hjälp av Rockys pipande att han har ont i magen, men att hon inte kommer att kunna veta såvida vi låter honom röntgas, ges dropp och sova över där.
Tack Gud att han är försäkrad säger jag bara. Det var bara att lämna över honom till de kunniga och hoppas på det bästa. Det kändes oerhört jobbigt att han inte skulle följa med mig hem men det var bäst för honom att vara kvar där. Känns tomt hemma nu utan honom. Känns tomt i mig också. 
Dem ringde igår kväll och berättade att de tror att problemet är att det hade fastnat gas i hans mage (tarmarna?) och att de skulle använda sig av något som jag omedelbart glömde namnet på, och att det skulle hjälpa honom. Fingers crossed. 
Idag är det bara att vänta tills de hör av sig igen. 

My best friend.

Ännu en vecka har ägnats åt att bekymra och oroa mig över Rockys hälsa. Igår, när jag var på ett jobb, meddelades jag om att Rocky hade spytt flera gånger och fortfarande inte ätit något sedan kvällen innan. Jag trodde jag skulle dö innan jag kunde komma hem och kolla till honom. Det jobbigaste är att inte veta. Inte veta om han har ont, vart han har ont. Vissa säger att en sådan oro är hundra gånger värre när det handlar om ens egna barn, men jag tänker att barn når liksom en utveckling i deras liv där de lär sig att verbalt kommunicera med oss, medan hundar, å andra sidan, aldrig kommer att kunna göra det. På det sättet tycker jag att det är värre när hundar insjuknar, för man vet aldrig som ägare vad som är fel, såvida man inte går till veterinär och undersöker hunden. Det är så mycket lättare för människor. Ont i huvudet? Här, ta en alvedon och drick mycket vatten. Hård i magen? Använd microlax.

Så, det verkar lite mer komplicerad med hundar. Här kan man inte lösa hälsobekymmer med värktabletter och dylikt. Skit jobbigt att inte kunna veta.
Nu är han även könsmogen så han har börjat kissmarkera överallt, slickar på kiss och gnäller efter andra hundar (förmodligen tikar i området) och vägrade äta av sin foder. Visst, jobbigt, men vi överlever det. Problemet är dock att han alltid har bekymmer med magen. Han är ofta lös i magen och jag kan inte låta bli att oroa mig över det. På sistone har han även gått lite konstigt och efter lite info från andra hundägare fastslog de att han hade stukat bakbenet. 
Ja, men vad underbart, det var ju precis det vi behövde över allt annat skit! 
Så, när det inte blev bättre kontaktade jag veterinär som bokade tid åt oss på måndag nästa vecka och som sa att han varken fick springa eller vara utan koppel utomhus. Vi har bara gått på korta koppelpromenader/rastningar och jag tänker att det inte kan vara så bra för honom med tanke på hans ras. Jag menar, han är ändå ganska aktiv och vill helst springa och leka en massa och nu har han inte fått göra det på länge. Också skit jobbigt. 
Vi började med skonkost igår kväll, alltså ris och köttfärs/kycklingfilé och han verkade må bättre igår kväll, men så imorse efter att han åt en sådan portion spydde han ut allting och vi var tillbaka på ruta ett. Jag har idag gett honom ännu mindre portioner varannan timma och än så länge har han hållit kvar maten i magen. Så det var ju bra. 

Nu återstår att vänta och se hur han blir under helgen eftersom på måndag ska han röntgas och jag vet inte vad jag ska ta mig till om det blir värre tills dess. Jag är liksom ett litet steg ifrån att totalt bryta ihop. Jag har gråtit hela veckan, varje dag, över det här, över att inte veta vad som är fel på honom, över att misslyckas med att hjälpa honom och det fullkomligt krossar mig. Jag förstår inte vad det är som händer eller varför det händer, men mest önskar jag att jag kunde ta det som gjorde honom dåligt, att vi kunde byta på något sätt så att han blir frisk. Vid det här läget skulle det kvitta för mig om jag fick cancer, så länge det innebar att han skulle vara frisk och kry och lycklig livet ut. 

Det har varit en jobbig period. En jobbig början på det nya året. Jag vill bara att min hund ska må bra - är det så mycket begärt? Jag förstår inte varför sånt händer, varför dem vi älskar allra mest far illa eller bli sjuka, varför världen är så jäkla orättvis och hemsk. 
Jag oroar mig så mycket över honom att jag känner mig helt utmattad - både mentalt och känslomässigt. Jag lever knappt längre, försöker bara överleva var dag som kommer. Försöker att inte tänka på hur jag mår för jag behöver vara stark för hans skull. När jag var svag, var han stark. Nu är det min tur och jag vägrar svika honom. Vad det än är som är fel på honom så kommer jag att försöka hjälpa honom oavsett hur svårt det blir. Han är min bästa vän<3 :'(

Hopeful.

En helt okej dag, definitivt bättre än igår. Förbryllande. Men idag var faktiskt okej...bra dessutom. Kul att min blogg heter myherojesus och ändå bloggar jag  knappt om min tro. En sak är säker: min relation till Gud är den konstigaste. Gud vet. Jag kommer ihåg min tro, hur det var för mig trots min depression. Den var annorlunda, jag hade mer tillit på Gud. Jag menar, det var inte direkt nyligen jag fick depression. Detta har pågått under en lång tid. Jag vet inte exakt hur länge, men omkring 7-8 år. Jag lyckades hålla det hemligt i många år och min tro var ändå bättre då. Sedan hände något och ingenting var detsamma. Jag får fortsätta senare, nu är det dags att gå ut med hunden.