When a beautiful day ends in rain.

Visst finns det bra dagar, riktigt bra dagar, som det var igår innan allt vändes upp och ner och det onda besegrade det goda. Det hände så fort, man hann liksom inte ens processa vad som gick fel eller hur det gick fel. Det var bara där och plötsligt var det inte så bra längre. På en kort stund gick jag från att må bra och ha en bra dag till att gripas av panik och bara vilja skjuta skallen av mig. 
Jag fattar inte varför livet är så. Sist gång bloggade jag om att jag var rädd för att vara lycklig eftersom lycka i den här världen aldrig är garanterat. Den kommer och går och jag blir alltid så nedslagen när det händer. Därför blir jag rädd när livet känns bra, för jag vet att det inte kommer att bestå. En dålig dag kommer att komma eller en dålig sak kommer att hända oavsett vad vi gör eller tror. Vi kan inte hindra det. Ingenting består. 

Igår hände det. Rocky och jag hade varit på en lång kvällspromenad. Han hade lekt med en annan hund, de sprang lösa i ca en timma och sprang och lekte och hade hur kul som helst. Allt var bra. Nej, allt var perfekt för han var äntligen helt frisk och kunde leka och springa som vanligt. Vi går hem, han äter mat och går sedan och lägger sig som vanligt. Jag tänker att nu är det ett bra tillfälle att ta en snabbdusch medan han sover. Jag varnar mamma och får henne att lova att hålla min yngsta lillebror på nedervåningen så han inte går upp till Rocky och stör honom eller något. Jag tycker nämligen inte om att lämna barn ensamma med hundar. Det spelar ingen roll hur snäll hunden är eller hur gammal barnet är, man kan helt enkelt inte lita på att inget farligt kommer att hända. Jag lovar, jag duschade väldigt fort, knappt 15 min. Jag går in till mitt rum och upptäcker att min lillebror trots allt kom upp till hunden. Han ser lite misstänksam ut så jag känner omedelbart att något har hänt. Och så berättar han att Rocky har ont någonstans och gråter. Jag kollar till Rocky som ligger ner som om han sover som vanligt. Jag rör vid honom och han verkar inte alls ha ont någonstans förrän jag känner på hans vänstra framben och han tjuter till av smärta. Och så börjar min allra värsta mardröm. Rocky försöker ställa sig upp men klarar inte det utan gråter och skriker. Jag är i panik, chock och kan inte hejda mina tårar, vet inte vad som har hänt, vet inte vart han har ont eller varför han har ont. Jag skäller ut min lillebror. Mamma får panik och hunden går upp på min säng trots sin smärta. Vi hjälper honom att lägga sig ner på sin sida för att avlasta armen men efter en stund vill han byta sida, han blir alldeles varm och börjar gråta och skrika igen. Vi ber en granne, en annan hundägare, att komma och kolla på honom och han ger rådet att ringa djurambulansen. Vi ringer och en halvtimma senare åker vi iväg med honom till veterinären i Gbg. 

Jag orkar inte gå in på mer detaljer, men till slut fick jag åka hem utan honom. Dem ringde för en stund sedan och han ska få stanna kvar där idag också. Dem vet inte vad som är fel men han har fortfarande ont och haltar så dem tror att det är någon inflammation. 

Jag fattar inte. Vad fan är det som händer med honom? Varför händer det här honom? Vad är det Gud vill med detta egentligen? Varför just Rocky? Jag förstår inte.

Det värsta är att han fortfarande har ont trots att dem ger honom smärtstillande och lugnande. Jag orkar inte ens gråta mer. Bara att vänta och hoppas på bättre nyheter. 
Igår, flera timmar innan mardrömmen bröt ut.