Kvällstankar är aldrig bra.

Jag hatar när det blir så här. Ena sekunden känns allt okej, i nästa sekund är allt långt ifrån okej. Mitt humör skiftar hela tiden och jag står aldrig på säker, stadig mark. Vem vill vara så här? Jag vill inte vara så här. Jag vill kunna umgås med de jag älskar, men ibland blir det för jobbigt, ibland klarar jag inte av att låtsas att allt är okej. Orkar inte. 
Och jag vill bli bättre, men jag orkar inte med processen, med hur långt tid det ska ta eller hur mycket jag måste kämpa. Varför måste man alltid kämpa för något? Varför kan det aldrig vara lätt för en gång skull? 
Och jag är trött. Jag kämpar dag in, dag ut...mot mig själv. Mot mina tankar och känslor som alla är överens om att det finns en enda enkel väg ut ur det här. Jag vill inte ta den enkla vägen, det vore så jävla korkat. 

Jag upplever en smärta som jag inte orkar uthärda längre. Hur länge till, Gud? 
Jag borde ha gjort något vettigt av mitt liv, men jag slösar bort all min tid på det här. Jag borde ha besegrat det här, men det är jag som blir besegrad. Om och om och om igen. Jag är trött på rösterna i mitt huvud, trött på att vara min egen fiende. Men jag måste vara stark, måste alltid vara ett steg före, måste slå tillbaka, måste övervinna det onda. Mitt liv står på spel och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag gav upp. 

Det är jobbigt. Nej, inte i närheten av hur det är. Det är outhärdligt, jag vet aldrig när "dålig" blir "sämre". Jag har inte koll på någonting. Jag har inte ens kontroll över min egen kropp, fast i en kropp som kämpar emot mig. 
Men jag behövs här, även om det är endast en varelse på denna jord som behöver mig - Rocky. Ibland tänker jag på hur det skulle ha gått för mig om jag aldrig skaffade honom, och jag kan inte med all säkerhet säga att jag fortfarande hade varit i livet. Samtidigt tänker jag ibland att det kanske hade varit bäst så. Den tanken fullkomligt krossar mig, men det är så sanningen ser ut. 

Jag hatar att folk förväxlar depression med ledsamhet. Jag är för i helvete inte "bara" ledsen. Jag känner allt och ingenting på samma gång. När inget är fel och samtidigt är inget rätt heller. När man skrattar men egentligen bara vill gråta, över allt, över ingenting. Är det någon som har en aning om hur jäkla sinnessjuk man kan bli av det? Man blir det, efter en tid.
Jag måste tro att jag kan klara det här; jag behöver den tron för att orka fortsätta kämpa.