Fear.

Hellooooo from the other siiiiiide!

Här har det hänt en hel del faktiskt. En del positiva saker och en del mindre positiva. Eller, rent ut sagt negativa. Så är det när man har någon slags mental sjukdom - "vanliga jobbiga dagar" känns tusentals gånger värre. Jag gråter i princip varje dag och när jag inte gråter så vill jag göra det. Inte för att det hjälper att gråta på något vis. Det är mer att det är typ det enda jag kan göra när det blir för jobbigt och för överväldigande. Jag är dock inte här för att skriva om mina gråtepisoder, utan jag ville skriva om hur förjävligt livet kan tyckas vara väldigt ofta. Ni vet talspråket: En olycka kommer sällan ensam? Det stämmer så jävla bra i mitt liv. Precis när jag tror att det dåliga vänder sig, precis i den stunden inträffar en kaotisk situation och det dåliga blir bara sämre och sämre. Ibland kommer nämligen en bra nyhet fram till mig, men innan jag ens hinner glädja mig i det, i samma ögonblick eller bara kort därefter dyker en dålig nyhet upp och tillintetgör allt positivt, all glädje. Är det bara jag eller är det fler människor på denna jord som med anledning av det har blivit rädda för att vara glada? Jag har seriöst blivit rädd för lycka eftersom varje gång jag känner ett uns av glädje eller lycka så inträffar det något hemskt. Jag är rädd för att vara lycklig så jag tillåter inte mig själv att vara det. I alla fall inte långa perioder. Några skrattanfall här och där går bra, men inte mer än så, inget annat. Vilken jävla värld vi lever i. 
Bus<3 Rocky mår i alla fall mycket bättre och det är jag oändligt tacksam för.