Död på insidan - kapitel 2.

Kapitel 2
 
”Kayla?”
Jag ställde mig upp utan att svara och gick fram till dörren där kuratorn som ropade upp mig stod och väntade. Hennes leende var varm och vänlig. Jag tittade bort och följde efter henne. Hon ledde mig in till hennes kontor och bad mig att slå mig ner. Jag satte mig mitt emot henne och undvek ögonkontakt som vanligt. Hon bläddrade i sitt block, förmodligen för att ge mig tid att samla och förbereda mig för samtalet. Jag hade ingen avsikt att berätta att ingen tid i världen räckte till för det. Min väska låg mellan mina knän och jag drog och snurrade på handtagen alltmedan tystnaden i rummet varade. Det var en dålig vana, jag var alltid tvungen att greja med något med händerna när mina nerver var kaotiska. Ljudet av klockan som tickade och ljudet av bladen som vändes i blocket ekade i mina öron och gjorde mig om möjligt ännu ängsligare. Jag hade ont i magen och fick suga in den för att hindra bullerljuden som troligen skulle höras i det tysta rummet. Rummet var litet och inrett med ett skrivbord, några mindre hyllor fyllda med pärmar och böcker, två fåtöljer, en datorstol vid skrivbordet, ett mindre bord där en ask med näsdukar och en liten hög med tidningar låg. Det fanns bara ett fönster och utsikten var inte direkt det finaste, man kunde bara se ut mot en parkering.
Hon tittade upp efter en stund, log samma varma leende. Som om hon kunde förstå.
 
”Vill du berätta lite hur det har gått sen sist gång du var här?”
Som om jag hade ett val. Jag hade i och för sig ett val, men eftersom jag behövde hjälp och inte klarade mig på egen hand så hade jag inget annat val än att göra det som jag blev ombedd att göra, för att få den hjälp jag behövde, enligt henne.
”Öh... jag... jag –” Shit. Jag suckade, irriterad på mig själv för att jag inte ens klarade av att göra en enda sak rätt. Jag kunde inte ens prata normalt. Jag var så onormal, kände mig så onormal, kände mig äcklad av mig själv, av min annorlundahet. Tårar brände inom kort bakom ögonlocken. Shit igen.
Hon log sympatiskt och sedan uppmuntrande. ”Sist gång pratade vi om att du skulle försöka skriva ner exakt vad du känner, vad du upplever när du börjar må dåligt och när en panikattack är påväg. I vilka situationer det händer och vad som utlöser det. Kommer du ihåg?”
 
Jag nickade innan hon ställde frågan och svalde högt, medveten om frågorna som skulle komma.
”Förra veckan berättade du nämligen att du hade en panikattack dagen innan samtalet med mig. Har du haft någon mer sen sist gång?” Hennes blick var fylld av medkänsla och tålamod. Hon satt avslappnad med ryggen lutandes mot fåtöljen och armarna liggandes stilla över blocket som hon hade placerat på benen, och rösten var lugn och mjuk. Jag, å andra sidan, satt med en spänd och ängslig innersta, svettades och kastade blickar runt hela rummet som om något eller någon närsomhelst skulle dyka upp. Mina händer runt min väskas handtag hårdnade.
”Lyckades du skriva ner något?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej,” Nej, faktum var att jag inte hade några planer på att skriva ner allt som hände med mig, även fast jag hade lovat henne att göra det. Jag kunde inte se hur det skulle kunna hjälpa mig överhuvudtaget. När jag tänkte efter, jag var så trött på allt att jag inte längre var säker på om jag ville bli hjälpt längre. Det kanske inte ens fanns någon hjälp för mig mer, jag borde kanske inte ens ha överlevt.
”Okej, men,” sa hon och lutade huvudet åt sidan, ”Hur känner du att du mår idag?”
”Bra.”
”Oj, du svarade jättefort.”
 Jag tittade ner när sympatin i hennes ögon blev för mycket att tåla.
”Känner du att våra samtal bidrar med något positivt för dig?”
Jag nickade. ”Ja.”
”På vilket sätt då?” När jag såg upp på henne gick det inte att missta att hon försökte dölja ett leende. Hon ville utmana mig för att få mig att prata och öppna upp lite mer och jag misstänkte att fler sådana öppna frågor var på ingång.
 
Jag tog ett djupt andetag och pressade ut det medan jag formulerade mitt svar i huvudet. Jag ogillade att ljuga, jag fick obehagkänslor av det i magen och jag var medveten om att det var fel att ljuga, men vissa situationer krävde sådana lösningar. ”Det har hjälpt mig att... att tänka på mitt sätt att tänka. Att vara mer vaksam.”
Hon väntade tålmodigt på att jag skulle fortsätta, men när jag inte gjorde det så satte hon sig fram och knöt ihop fingrarna över knäna. ”På vilket sätt har den nya vaksamheten eller ditt tänkande om ditt tänkande hjälpt dig?”
Jag ville stöna över hur pass besvärligt det här var, men jag behöll mina elaka åsikter inom mig och försökte med hjälp av rösten att låta neutral till den mån jag kunde. ”Jag vet inte, jag menar, när det känns som om en panikattack är påväg så vet en del av mig att jag egentligen inte håller på att dö på riktigt. Förstår du?”
Hon nickade, nöjd med svaret. ”Intressant, Kayla. Du kanske inte ser det men du har kommit en lång bit på vägen. Nu är det bara framåt som gäller. Jag kan dock tycka att du behöver berätta lite mer om hur det går för dig efter varje session med mig. När var det till exempel senast du tror att du hade en panikattack?”
Jag insåg i denna stund att jag inte kunde minnas hennes namn. Var det Angelica, eller Alexandra? Det började väl på A? Gud, vad hette hon? Brukade inte dem ha namnskyltar på sina tröjor? Hon hade ingen namnskylt, inte på hennes skrivbord heller. Hennes namn måste dock säkerligen stå på väggen vid dörringången, men hon brukade följa mig hela vägen ut genom dörren till vårdcentralen så jag hade aldrig riktigt uppmärksammat det. Vad sjutton hette hon?
”Du kanske inte har haft någon mer?” pressade hon när tystnaden från mig passerade flera minuter.
Jag stirrade på mina spända knogar som grep hårt tag om min väska. ”Jag upplevde en igår.”
”Jaha, du gjorde det?” uppprepade hon, en nyfiken men professionell ton i hennes röst. ”Vart var du då?”
Jag svalde hårt. Ut med det bara. ”I biblioteket.”
”Vad gjorde du där?”
Min hand for upp till mitt hår som jag kammade genom handen. Ännu en vana som uppkom när jag kände mig stressad, ängslig eller obekväm. ”Lämnade en bok,” svarade jag och pressade ut följande ord innan hon hann ställa fler frågor, ”En gammal... vän... ringde. Och vi pratade en stund, men sen...” Jag pausade och tog ett djupt andetag. Tyra hade försökt ringa mig hela dagen igår och hon hade ringt och smsat mig idag också. Jag tröstade mig med att hon snart skulle ge upp allteftersom jag ignorerade henne.
”Vad hände sen?”
Min blick var tom när jag stirrade framför mig utan att titta på något särskilt och orden tumlade ut ur mig. ”Jag blev upprörd över något hon hade sagt. Och sen kunde jag inte hindra det.”
”Du syftar på panikattacken? Du kunde inte hindra det.”
”Mm.”
”Kan du beskriva hur du kände när panikattacken kom? Vad tänkte du på just då?”
Jag ryckte på axlarna när jag tittade på henne. ”Det jag alltid tänker på.”
Hon nickade som om hon förstod vad jag syftade på. Jag tittade ner igen, en gråtklump i halsen växte.
”Hur kändes det då?”
Mitt hjärta tycktes hoppa över ett slag innan jag kunde svara. ”Som att dö.”
Hon nickade igen. Shit, vad jobbigt det var att inte kunna minnas en persons namn, speciellt när man hade träffat personen en gång i veckan den senaste månaden.
”Vad tänkte du då? När det kändes som om du höll på att dö?”
 
Den ställda frågan sved i mitt hjärta. Det var svårt att prata, att stilla mina kaotiska tankar för att kunna bilda en enda förnuftig mening när min livslust var som bortblåst. Framför mig satt en kvinna som påstods inneha kunskap och erfarenhet som krävdes för att kunna hjälpa mig. Hon ville veta något som jag själv hade svårt att komma underfund med.
Jag reste mig upp med min väska i handen, sneglade på henne, ”Jag tänkte att jag ville det.” mumlade jag och var påväg ut genom dörren i samma stund som klockan på väggen visade halv 2 och signalerade att samtalet var över.
 
 
Jag vaknade sent på natten, flämtandes och gråtandes. Tårar sprutade ut ur ögonen. Jag placerade en hand över min bröstkorg och flämtade efter andan. Hjärtat pumpade i gastskrämmande snabba slag och mitt hår var klibbigt av all svett som dropppade nerför nacken och ryggen. Mina darrande händer sträckte sig efter en kudde och jag pressade den framför ansiktet. Jag skrek. Jag grät. Jag blev hes. Det var ett sådant skrik som man gav ifrån sig när man bröt ihop totalt och man visste att det inte fanns något hopp kvar. Det var ett sådant gråt som när man inte klarade av smärtan längre och hjärtat blödde och själen bölade konstant. Evinnerlig skräck och plåga hemsökte mig dag och natt och gjorde mig säker på att jag aldrig skulle känna mig trygg och lycklig igen. Han var min plågoande men samtidigt den enda jag hade kunnat söka tröst hos. Jag grät efter honom och sörjde över möjligheterna som hade blivit bortkastade i tomma intet. Var det så här det var när man totalt hade förlorat förståndet? Vilken förståndig person hade annars gråtit efter sin plågoande och utsatt sig själv för självplågeri i tre års tid? Jag sökte men jag kunde inte finna en enda rationell eller logisk tanke i huvudet. Han hade sannerligen slutfört sitt uppdrag och fullkomligt knäckt min kropp, själ och sinne. Blotta tanken på den äkta sanningen fick mig att trycka kudden hårdare mot ansiktet för att dämpa ljudet av hjärtkrossande skrik och gråt. Tårarna slutade aldrig upphöra och min kropp skakade av min totala sammanbrott. Jag var fullständigt utmattad – i mitt psyke, i min fysiska kropp, i min själsliga och i min emotionella.
 
Det tog en lång stund innan jag hade lyckats lugna ner mig själv. Mörkret i rummet var min enda vän. Jag la mig ner igen, stirrade tomt på taket i mitt rum medan tårar fortsatte att strömma ner, tyst och stilla. Jag kände en molande och intensiv värk som pulserade i kroppen. Det var som en värk från en visdomstand, men i min kropp var det som ett dussintals värkande visdomständer. Jag kurade ihop mig som en boll och la armarna om mig själv medan mina snyftningar ekade i det annars dödstysta rummet. Min kropp skälvde våldsamt som om jag plötsligt hade fallit ner i ett hav av iskallt vatten. Skakningarna gjorde så att mina tänder började skallra mot varandra. Jag slängde mitt täcke över hela mig, blundade hårt och bad för första gången i mitt liv. Jag hade ingen aning om till vem jag bad eller om denna någon ens kunde höra mig, men varje fiber i min kropp kastade sig desperat och hopplöst mot det annars dåraktiga konceptet. Det var avgjort; jag hade verkligen blivit sinnessjuk för jag började prata med någon eller något som inte existerade eller som var osynligt. Jag bad om hjälp även fast jag tvekade. Jag bad om sinnesro fastän jag var själsligt sjuk och skulle behöva en livstid av terapi och mentalvård för att tillfriskna helt. Jag bad och jag bad. 
 
--------------------------