Biggest dream.



Man skulle ju kunna tro att han skulle välja att sova i sin nya och stora säng, men näpp, han ligger och sover på golvet just nu. Fml. 
Han väljer alltid att sova på golvet - weirdooooo!
Hur kan det vara bekvämt???😭😭
Konstig vovve. Det är snart tre veckor sedan han skadade sig och vi går fortfarande inte på långpromenader, så ni kan tänka er hur besvärligt det blir för både honom och mig med all hans överskottsenergi. Jag tror nog att vi kommer att driva varandra till vansinne snart. Vi måste dock ta det sakta för att skadan inte ska bli värre. Börja öka på promenaderna ett tag och sedan sakta börja springa och dra igen. Det kommer ta tid tyvärr:'(
Min största dröm just nu, större än min författardröm och min dröm att jobba med barn, det är att jobba ihjäl mig, spara en massa, flytta härifrån med hunden, skaffa fler hundar och ha det här som livsstil:
Hade jag fått ett sådant erbjudande så hade jag tackat ja utan att tveka. Det hade varit en dröm en. 

Död på insidan - kapitel 4.

Kapitel 4
 
”Du måste skoja med mig!” utbrast jag, bortom förskräckt över beskedet. ”Varför vill du inte träna mig mer?”
Paolo suckade och stoppade händerna i byxfickorna. ”Det handlar inte om det, Eli –”
Mina ögon smalnade av och jag klämde ihop käken. ”Kayla. Kayla heter jag.” Jag kunde inte hejda min röst som kom ut lite för brysk. Så svårt kunde det inte vara att komma ihåg ett jävla namn. Ibland verkade det dock som om han sa fel namn med flit för att jävlas med mig.
”Och det handlar visst om det; varför skulle du annars låta någon annan ta över?”
”Han ska inte ta över, Kayla, chilla lite, va?” Det hördes tydligt i hans röst att han inte uppskattade min attityd mot honom. Det var trots allt Paolo som var skälet till varför jag fortfarande existerade i världen, men det gav honom inte rätten att behandla mig som skit heller och ljuga mig rakt i ansiktet.
”Jag litade på dig... att du alltid skulle –” Jag avbröt mig själv och svalde ner gråtklumpen i halsen som hade börjat växa.
”Kayla...” varnade han, uppenbarligen trött på att behöva förklara sina motiv.
Jag skakade på huvudet, besviken och hopplös. Paolo var en sådan typ som när han väl bestämde sig för något så fanns det ingenting i världen som kunde ändra på hans beslut. Det fanns inget jag kunde göra förutom acceptera mitt öde. Jag hade låtsas varit oberörd och obekymrad över allt i mitt liv de senaste tre åren, inget stoppade mig från det nu heller. ”Aja, spelar ingen roll då.” mumlade jag uttryckslöst, plötsligt ihålig på insidan. ”Vem är ersättaren?”  
Paolo stirrade tveksamt på mig och dröjde innan han svarade. Jag lyfte på ett ögonbryn och korsade på armarna. Jag kunde läsa av från hans ansiktsuttryck att vem det än var så skulle jag troligtvis inte gilla det. Jag suckade och satte mig ner på yogamattan.
 
När jag vaknade upp för några dagar sedan från att ha slagit i huvudet och tuppat av skickades jag hem så fort jag klarade av att resa mig upp. Jag hade vaknat upp i gymmet och Paolo lät den där killen köra hem mig för enligt Paolo fick jag inte träna något överhuvudtaget de närmaste dagarna, utan jag blev tillsagd att gå hem och vila. Jag ville givetvis inte gå någonstans med den där främligen, men Paolo lovade att han skulle ta itu med killen om någonting hände mig på vägen hem. Jag kunde inte påstå att jag fullständigt litade på Paolo, men han var ändå den enda i mitt liv som verkade bry sig om mig och jag litade till slut på att Paolo inte skulle låta något hända mig. Jag skulle bara få skjuts hem. Jag hade dessutom lyckats övertala Paolo att låta killen släppa av mig några meter ifrån mitt hem för säkerhetsskull. Jag ville nämligen inte att någon skulle få information kring vart jag bodde. Det viktigaste för mig var att jag förblev anonym och att jag höll mig borta från misstänksamma, vilket i mina ögon var i princip alla människor jag stötte på. Till min stora lättnad var den korta bilturen till mitt hus omfamnad av tystnad. Främligen tittade inte ens på mig, sa inte ett ord, inte ens när jag klev ut och tvingade ut ett simpelt tack utan att titta på honom. Det var bäst så här. För mig. Paolo hade åtminstone hållit sitt ord och jag började känna att jag kanske ändå kunde lita lite mer på honom, men ett sådant stort steg skulle ta sin tid. Någon gång i framtiden, om jag fortfarande var i livet, skulle jag kanske bli den som Paolo trodde att jag kunde bli. Han ville mitt bästa, men jag kunde bara inte låta bli att tvivla på honom. Det kom så naturligt för mig – att tvivla på allt och alla. I mitt huvud hade alla människor ett skäl att misstros. Ingen var en ängel. Paolo var långt ifrån en ängel. Jag hade mina aningar om vad han sysslade med utanför gymmet, men jag hade ingen rätt att döma honom; jag själv hade mina egna demoner och skäl till varför jag levde som jag gjorde. Alla var ansvariga för sina egna liv och jag skulle aldrig ifrågasätta eller döma Paolo för hur han levde sitt liv.
 
”Jag vet hur du känner för främlingar, eller rättare sagt alla människor, men jag tror att det här skulle göra dig gott. Se det som ett lärande. Jag ger dig en möjlighet att lära dig något som kommer att gynna dig, Eli – Kayla.” förklarade han och erbjöd mig ett litet leende.
Jag lyfte på ett ögonbryn, fortfarande tveksam. ”Och hur skulle det gynna mig, Paolo? Jag fattar fortfarande inte varför du inte vill träna mig längre.”
Han suckade. ”Ibland behöver man inte förstå allt som händer, Kayla. Ibland måste man bara släppa det och lita på att allt kommer att lösa sig i slutändan. Du behöver inte ha kontroll över allting. Jag vet att du känner att du måste ha det för annars kanske du driver dig själv till vansinne, men jag ger dig som sagt en möjlighet att släppa taget och bara låta ödet avgöra hur det blir. Jag skulle aldrig tvinga eller övertala dig att ha förtroende för mig, men för en gång skull tänk noga på vad en äldre man har att säga och ge det en chans. Vad är det värsta som kan hända? Att det inte blir som du vill eller som du hade tänkt dig? Vad spelar det för roll? Det viktigaste blir att du gav det åtminstone en chans och vågade försöka något nytt. Det är styrka, Kayla, det är mod. Det spelar ingen roll hur mycket du tränar på gymmet och hur duktig eller stark du blir. På vilket sätt kan din fysiska styrka hjälpa dig när din mentalitet sviker dig? Bygg först upp ett starkt inre, Kayla, och du kommer bli oslagbar. Låt mig hjälpa dig att hjälpa dig själv. Killen som jag har erbjudit att hjälpa dig har väldigt goda meriter och jag skulle aldrig skicka honom till dig om jag inte var dödssäker på att han hade vad som krävdes för att åstadkomma det. Ge det en chans, ge honom en chans.”
Jag stirrade ner och vilade huvudet på mina händer. Han frågade vad det värsta var som kunde hända, som om det värsta som kunde hända inte redan hade hänt mig och kunde hända mig igen. Jag hade knappt klarat mig igenom det med livet i behåll, så frågan var om jag skulle klara av det en andra gång. Han hade dock rätt när det gällde att jag behövde känna att jag var i kontroll. Jag behövde veta att jag kunde kontrollera allting, att ingenting skulle komma som en överraskning. Jag behövde veta att jag kunde ordna upp sådant som gick åt fel håll. Jag behövde den makten. Paolo ville att jag skulle släppa det, ge upp kontrollen och makten som om jag endast gav upp en fånig dröm som aldrig skulle besannas. Det var lättare sagt än gjort.
 
”Jag kan inte lova att jag kommer att kunna göra det. Åtminstone inte på en gång.” svarade jag ärligt och tittade på honom, osäker på hans reaktion. Han överraskade mig.
”Det förväntar jag mig inte att du ska göra på en gång, Kayla. Jag förstår att sånt kan ta tid, men du måste lova att du kommer att försöka göra ditt allra bästa. Jag vill ha ditt ord på det, för jag tänker inte lägga ner hela min själ i något om du inte tänker ge tillbaka åtminstone hälften.”
Jag tog ett djupt andetag och lät konversationen tystna i några minuter medan jag övervägde alla mina alternativ. Sanningen var dock att jag inte hade andra alternativ som dämpade mina rädslor. Jag tvekade på mig själv, på min förmåga att klara mig utan kontroll – och maktbehovet. Hur skulle det gå? Jag hade ingen aning. Det skrämde mig, skrämde ihjäl mig, men jag hade inget val. Jag var tvungen att försöka, tvungen att testa en annan väg, hur förjävligt det än skulle gå för mig. Jag ville dock inte säga det, erkänna det. Det var en sak att tänka det, men det var en helt annan sak att erkänna det. Ett erkännande gjorde det mer verkligt, mer problematiskt. Det gjorde mig sårbar, vek och patetisk. Jag avskydde sådana känslor, och med sådana känslor producerades tankar som var likt elakartade cancertumörer; de kunde fullkomligt hjärntvätta och knäcka mig tills varenda godartad cell i mig utplånades.   
Jag suckade, så ovillig och omotiverad till att ta risken. Du har inget val, Kayla.
Olyckligtvis stämde det. Paolo väntade fortfarande på ett svar och mina axlar sjönk ihop som en ballong tömd på luft. Hopplöshet och bedrövelse sved inom mig. Jag hade inget annat val.
 
”Okej.” mumlade jag och min röst var inte större än en viskning. Min respons fick tårar att svida i ögonen och en känsla av fruktan och panik att skölja sig över mig som en gigantisk våg. Jag virvlade mina armar omkring mig själv och höll hårt tag i vad som återstod av mitt förstånd.   
Han stirrade på mig och en nästan oigenkännelig blick passerade i hans ögon. Stolthet. Han var stolt över mig. Jag gjorde honom stolt. Jag mådde en gnutta bättre när jag visste att han var stolt över mitt beslut. Det betydde något för mig, oavsett hur befängt det lät.
”Du kommer inte att ångra dig, Kayla.”
Jag ångrar mig redan.
”Ta nu och samla dig en stund så meddelar jag honom om ditt beslut. Jag kan skicka hit honom om en stund om du vill börja redan idag?” Han kastade en blick på mig bakom axeln medan han stod vid dörren.
Jag svalde hårt och nickade för jag trodde inte att min röst skulle hålla. Jag var långt ifrån okej, men jag ville börja på en gång. Få det överstökat och bevisa för både Paolo och den där killen att jag inte var svag eller feg. Tankar om att den där skulle bli tvungen att röra vid mig fick spya att nästan forsa ut ur min mun igen, men jag tvingade mig själv att uthärda. Jag skulle inte visa någon svaghet eller rädsla. Jag ville göra Paolo stolt. Jag ville att han skulle se att han inte slösade sin tid på mig, att jag inte var värdelös. Jag bara måste göra honom stolt och uthärda att vara i samma rum som den nya tränaren vad han än gjorde eller sa till mig.
 
Tiden gick alldeles för fort. Jag ställde mig omedelbart upp när jag hörde någon komma in genom dörren. Fan. Shit. Underbart. Han hade redan lyckats skrämma upp mig. Jag ville sparka mig själv, men behöll lugnet och låtsades som om jag endast skulle upp och stretcha benen. Min blick hade automatiskt hamnat på honom men jag slet bort blicken efter bara några få sekunder och jag hann se ett leende forma sig på hans läppar. Han var uppenbarligen road över min reaktion. Jag gjorde mig upptagen med att stretcha medan han gjorde iordning lite saker. Jag höll koll på honom ur ögonvrån... bara för säkerhetsskull. Jag ville göra det klart och tydligt för honom att jag varken litade på eller gillade honom. Jag skulle dock tolerera honom, för Paolos skull.  
Han kammade en hand genom det mörka håret, satte en cd-skiva i musikspelaren, trummade med fingrarna på den och visslade för sig själv i väntan på att musiken skulle spelas upp. Han tittade på mig, jag kunde se honom ur ögonvrån. Jag försökte behålla lugnet för jag kände på mig att han ville säga något, men eftersom jag låtsades som om han inte var i samma rum som mig så väntade han på att jag skulle sluta ignorera hans närvaro. Min stolthet och ensvishet kunde inte besegras, så efter en lång stund av väntande verkade han få nog. Jag hörde honom sucka och jag kunde slå vad om att han drog handen genom håret av frustration över att bli ignorerad så pass. Jag sneglade en blick på honom och upptäckte att han gick mot mig. Jag stelnade och min andning upphörde. Han stoppade några meter ifrån mig och sträckte fram en hand. Jag tittade försiktigt upp på honom, misstänksamhet och ängslan säkert permanent skrivna i mitt ansikte, och jag bad en tyst bedjan till Gud att mina känslor inte var så tydliga att läsa av. Jag borde ha blivit bättre på mitt pokeransikte, tänkte jag.
 
”Hej, jag heter Mychael,” sa han med ett svagt leende och ett par ögon som tycktes dölja något. Jag insåg först nu att han hade sträckt fram handen för att skaka hand med mig. En våldsam rysning av obehag skakade till mig. Plötsligt slog det mig att det var säkerligen precis vad han hade förväntat sig – att jag inte skulle skaka hand med honom. Nu kunde jag tydligt upptäcka det i hans ögon och det gjorde mig irriterad. Han visste ingenting om mig och ändå förmodade han saker om mig som han hade noll koll på. En stor del av mig försökte hindra mig med allt vad den kunde, men den lilla resterande delen förstod att jag måste göra vad jag måste göra. Jag gillade inte att vara förutsägbar så jag kände mig tvungen att tillintetgöra mitt rykte som förutsägbar och gå tillväga på ett sätt som han troligen inte hade förväntat sig av mig. Jag kunde inte minnas sist gång jag självmant rörde vid någon. Insikten fick min mage att fyllas med smärta och extrem obehag.
Jag försökte låtsas som om det jag skulle göra var helt normalt, men jag hade inget minne av vad normalitet innebar. Min hand skakade när jag sträckte fram den mot hans. Jag bet mig på läppen, ville bara tjuta ut min frustration över mig själv. Han kunde säkert se kampen inom mig, hur min hand skakade, bara över att han skulle röra vid mig och jag vid honom. Det gjorde mig galen – galen av panik och fruktan.
Kom igen, du har inget annat val. Bara skaka hand med honom, det behöver inte ta mer än en sekund. Gör det innan han blir övertygad om din eländiga svaghet och rädsla.  
Jag tog ett djupt andetag, undvek hans ögon och stirrade på hans hand som om jag skulle röra vid en förbannelse som skulle ge mig en livstid av olycka.
Han höll kvar den stilla, väntade till och med tålmodigt utan ett ord. Han måste ha undrat varför det tog mig så långt tid att räcka fram min hand och besvara honom, men när jag sneglade på honom kunde jag inte upptäcka om han ens undrade något över det eller inte. Sedan hände det – min hand i hans.
 
”Kayla heter jag.” Jag lät definitivt inte lika trevlig som han gjorde, men man kunde inte påstå att jag inte försökte åtminstone. Hans hand var så varm, det kändes som om hettan vandrade från honom till mig och spred sig över hela min kropp. Hans mun ryckte till, som om han kämpade emot ett leende och blicken i hans ögon var full av humor. Misstänksamhet sa mig att han redan kände till mitt namn. Paolo hade säkert informerat honom om det. Jag stirrade på honom genom avsmalnade ögon innan jag ryckte bort min hand och struntade i att jag öppet torkade av handen mot träningstightsen jag var klädd i.
”Tänker du inte fråga hur jag vet ditt namn?” Det där självbelåtna leendet igen.
Min irritation på honom fick orden att rusa ut ur min mun utan vidare reflektion. ”Jag kan tänka mig andra saker jag vill göra med mig än att ställa en massa frågor till dig.” Hans ögonbryn for upp och hans ögon hoppade nästan ut och det tog mig några sekunder innan jag förstod hur han hade tolkat mitt svar. Mot min vilja kände jag hur mina kinder blev varma av genans och jag nästan stammade ut, ”Jag menar inte... jag menar att jag tänkte slåss med dig eftersom du är min nya tränare, inte att jag...” För Guds skull, håll bara käften nu innan du förvärrar allting, tänkte jag inombords och slutade babbla. Jag undvek hans roade blick och frågade irriterat, ”Ska vi börja någon gång, eller?”
Han svarade inte så jag sneglade på honom och såg att han hade vänt sig om och höll på med något vid cd-spelaren. Hans axlar, eller hela honom, skakade. Jag rynkade på brynen innan det slog mig – han skrattade! Åt mig. Vilken fräckhet. Det kom dock inget ljud, men jag var säker på att han stod och skrattade med ryggen vänt mot mig för att dölja hur pass mycket jag roade honom. Jag ville ut härifrån. Jag ville springa in till Paolo, gå ner på knäna och be honom att ändra sig för min skull. Jag ville inte ge den här killen en chans för jag hade redan bestämt mig för att jag skulle avsky honom resten av mitt liv. Jag hade en tendens att vilja vara så långt ifrån människor jag avskydde och han var inget undantag.
 
Jag blängde på hans bakhuvud och sedan vände han sig om innan jag hann titta bort. Jag var nu tvärsäker på att han hade skrattat åt mig eftersom skrattet var fortfarande skrivet i hela hans ansikte. Hans ögon dansade av lustighet och han kunde inte hålla tillbaka leendet längre, som om jag endast underhöll honom. Jag rös till med avsky av den sista tanken; det sista jag brydde mig om var vad han tyckte eller tänkte om mig, just därför var där tanken fullständigt befängd. Jag la armarna i kors och lyfte på ett ögonbryn, en tyst upprepning på min fråga.
Hans leende försvann och med en mer seriös ton i rösten sa han, ”Sätt dig ner.”
Jag lyssnade utan att ifrågasätta, precis som Paolo hade lärt mig, och valde en plats som la ett behagligt avstånd mellan oss. Om han störde sig på det yttrade han inte ett ord om det, utan han satte sig också ner efter att han tryckte på play i cd-spelaren. Lugn, klassisk musik spelades upp och han blundade, händerna på knäna och hävde en suck av ro. Jag tittade på honom en sekund för länge innan jag härmade hans position; benen i kors och händerna över knäna. Jag tog ett djupt andetag och andades sedan ut försiktigt, liksom honom. Jag blundade, men jag varnade mig själv att hålla ett öga öppet då och då för säkerhetsskull. Vi var tysta en stund. Jag visste inte vad han tänkte på, men jag försökte koncentrera mig på att inte fastna i någon tanke. Paolo var en vis, äldre man. Innan varje träningssession lärde han mig hur jag skulle göra för att radera alla tankar och känslor, detta för att all min fokus skulle spenderas på här och nu eftersom det enligt honom gav bättre resultat. Jag fick inte slösa en enda tanke på vare sig framtiden eller det förflutna. Han menade att det förflutna låg begravd i det gamla som förblev detsamma och att framtiden inte behövde betyda att den var skriven i sten. Vi skapade vår egen framtid, men att det skapade mer kaos än ordning på livet när vi inte var fokuserade på nuet. Även om min framtid såg mörk ut behövde det inte betyda att jag var chanslös mot förändring. Paolo menade att det var nuet som avgjorde allting.
”Det spelar ingen roll vad du sa eller gjorde eller vad du kommer att säga eller göra. Det som har betydelse är vad du säger och gör just nu, förstår du? Vad du tänkte igår hör till det förflutna, du kan inte ödsla tid på hur fel det var eller hur mycket du önskar att du kunde ha tänkt annorlunda. Ingen människa har förmågan att ändra på det som har hänt, men vi har förmågan att bestämma oss här och nu, nuet, vad vi ska tänka, göra, säga. Du har förmågan att bestämma dig nu för om du tänker tro på vad den här gamlingen säger. Imorgon är det för sent för då har du ältat över något som tillhör det förflutna. Vart du än befinner dig, vad du än måste göra eller säga – tänk här och nu. Tänk dig i nuet, fokusera på nuet, lev i nuet. Låt dina tankar och känslor komma och gå, kläng inte fast vid de. Låt de passera, en i taget, i sin egen takt. Glöm inte att andas när du känner dig kvävd. Ta ett djupt andetag då och då, och känn hur fantastiskt det är med en kropp som håller dig vid liv. Föreställ dig tankarna som vågor i havet, hur de byggs upp i olika storlekar och styrka, och hur havet låter vågorna släppas fram så naturligt. Så är det även med våra tankar eller känslor, en del är värre, en del är bättre, men vi kan inte alltid ha de som är bättre utan vi får låta de sämre passera och inte låta det påverka oss. Allt har sin tid och så länge du förblir i nuet, desto mindre bekymmer. Just precis nu, precis den här stunden du står här, det är allt du är. Du är inte ditt förflutna eller din framtid. Du är just nu, du är precis här, du är den här stunden och inget som har hänt eller kommer att hända har betydelse för just i denna stund är du nuet och nuet är ostoppbar.”
 
”Var tror du din styrka kommer från?” Hans röst ryckte tillbaka mig till nuet och jag rynkade på pannan. Paolo hade blivit missnöjd.  
”Från mina muskler.” svarde jag som om det var det mest uppenbara svaret på en sådan fråga. Jag var långt ifrån muskelös, men jag var nästan 169 cm och vägde runt 58-59 kilo och hade under de senaste två åren byggt lite muskler i kroppen i takt med att min styrka ökade. Jag var en av de minsta i jämförelse med killarna som tränade här. Det kom fler killar än tjejer hit, och de få tjejer som kom var antingen vältränade eller otränade överhuvudtaget, precis som jag var för ett par år sedan. En sak vi alla hade gemensamt var att vi alla började från botten, vi hade våra olika demoner som vi stred mot och levde med och vi kämpade för någonting som var värt att kämpa för.   
”Fel.” sa han och jag kunde höra leendet i hans röst. Jag rynkade på pannan igen. Hur mycket mer kunde jag bli irriterad på honom? Jag störde mig på honom på ett fruktansvärt irriterande sätt och om han inte slutade upp med att irritera mig skulle jag snart förlora förståndet och mörda honom –
”Slappna av, jag kan nästan känna av din obalanserade energi. Slappna av och tänk inte så mycket.”
”Lätt för dig att säga.” muttrade jag för mig själv, men han hörde ändå och han pressade ut ett skratt genom näsan. Jag ignorerade honom och försökte koncentrera mig. Jag insåg att jag störde mig på att han var nästan som Paolo, hans sätt att prata, som om han kände mig liksom Paolo kände mig. Jag avskydde det.
”Din styrka kommer inifrån, Kayla. Du kan tycka vad du vill om det, men du måste hålla med om att din inre styrka är din största fördel till varför du sitter här just nu. Hade du inte haft den styrkan hade du aldrig klarat av det du tydligen klarar av nu.”
”Är det meningen att jag ska förstå vad du syftar på?”
”Spela inte dum, det klär inte dig.”
Jag kokade och mina ögon for öppna så att jag kunde blänga på honom. ”Du kan dra åt–”
I samma sekund tittade han också på mig. ”Passa dig,” varnade han och jag kunde höra att hans tålamod var på bristningsgränsen. Jag reste mig upp, plockade upp min väska som låg intill väggen vid dörren och lämnade rummet med orden, ”Fuck off.”
Japp, Paolo skulle bli väldigt besviken och missnöjd med min instats, men jag vägrade låta en... en... en dumbom tro att han...
Jag stoppade min tankeprocessen när en plötslig insikt slog till mig i fullträff och jag var tvungen att dra in ett djupt andetag. Jag kunde inte tala om det för någon, framförallt inte för Paolo, att jag fortfarande levde i det förflutna och att jag av den anledningen såg honom i alla. 

Kvällstankar är aldrig bra.

Jag hatar när det blir så här. Ena sekunden känns allt okej, i nästa sekund är allt långt ifrån okej. Mitt humör skiftar hela tiden och jag står aldrig på säker, stadig mark. Vem vill vara så här? Jag vill inte vara så här. Jag vill kunna umgås med de jag älskar, men ibland blir det för jobbigt, ibland klarar jag inte av att låtsas att allt är okej. Orkar inte. 
Och jag vill bli bättre, men jag orkar inte med processen, med hur långt tid det ska ta eller hur mycket jag måste kämpa. Varför måste man alltid kämpa för något? Varför kan det aldrig vara lätt för en gång skull? 
Och jag är trött. Jag kämpar dag in, dag ut...mot mig själv. Mot mina tankar och känslor som alla är överens om att det finns en enda enkel väg ut ur det här. Jag vill inte ta den enkla vägen, det vore så jävla korkat. 

Jag upplever en smärta som jag inte orkar uthärda längre. Hur länge till, Gud? 
Jag borde ha gjort något vettigt av mitt liv, men jag slösar bort all min tid på det här. Jag borde ha besegrat det här, men det är jag som blir besegrad. Om och om och om igen. Jag är trött på rösterna i mitt huvud, trött på att vara min egen fiende. Men jag måste vara stark, måste alltid vara ett steg före, måste slå tillbaka, måste övervinna det onda. Mitt liv står på spel och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag gav upp. 

Det är jobbigt. Nej, inte i närheten av hur det är. Det är outhärdligt, jag vet aldrig när "dålig" blir "sämre". Jag har inte koll på någonting. Jag har inte ens kontroll över min egen kropp, fast i en kropp som kämpar emot mig. 
Men jag behövs här, även om det är endast en varelse på denna jord som behöver mig - Rocky. Ibland tänker jag på hur det skulle ha gått för mig om jag aldrig skaffade honom, och jag kan inte med all säkerhet säga att jag fortfarande hade varit i livet. Samtidigt tänker jag ibland att det kanske hade varit bäst så. Den tanken fullkomligt krossar mig, men det är så sanningen ser ut. 

Jag hatar att folk förväxlar depression med ledsamhet. Jag är för i helvete inte "bara" ledsen. Jag känner allt och ingenting på samma gång. När inget är fel och samtidigt är inget rätt heller. När man skrattar men egentligen bara vill gråta, över allt, över ingenting. Är det någon som har en aning om hur jäkla sinnessjuk man kan bli av det? Man blir det, efter en tid.
Jag måste tro att jag kan klara det här; jag behöver den tron för att orka fortsätta kämpa. 

Död på insidan - kapitel 3.

Kapitel 3
 
Jag var ute och sprang. Den svala brisen som träffade min kropp ökade motivationen och snart hade jag joggat fem kilometer. Vad jag än gjorde kunde jag dock inte fullständigt komma ifrån mina tankar och känslor. De förföljde mig, som om de tjänade som mina oändliga bestraffningar. Solen skulle gå upp om en stund och jag vände tillbaka. Fastän min puls var kvick, min andning ansträngd och jag var täckt av svett så hade jag en relativt bra kondition. Om någon eller något attackerade mig hade jag många olika strategier på hur jag skulle försvara mig. Det var en sjuk värld vi levde i, att några av oss var tvugna att tänka på självförsvar om något skulle hända. Det var sjukt att det existerade människor i världen som var orsaken till sådana tankar.  
Efter löpturen tog jag en dusch, åt frukost, borstade tänderna och kollade igenom några appar på mobilen som om de var en dagstidning. Jag stirrade på min reflektion på spegeln i mitt hem. Jag rynkade på brynen åt det jag såg, även om det fanns en möjlighet att min egen perception skiljde sig åt markant från verkligheten. Det spelade ingen roll, jag kunde ha varit sötare. Vackrare. Mitt hår kunde ha varit finare. Mina ögon kunde ha varit livligare och gladare. Mitt ansikte kunde ha sett yngre ut. Istället hängde mitt hår över mina axlar, rödbrunt och platt. Livlösa och blanka ljusa ögon stirrade tillbaka. Jag kunde ha klätt mig i mer feminina och ljusa kläder, men jag valde alltid svarta kläder som om jag redan var förbered för en begravning, framförallt min egen. En svart luvtröja över ett svart linne och ett par mörka tajta stuprörsjeans. Jag var någorlunda nöjd med min kropp som var fast och tränad för att klara av min livsstil, men det lyckades inte stärka mitt självförtroende överhuvudtaget. Vibrationer som kom från min mobil ryckte mig ifrån min korta stund av fåfänga. Jag suckade åt Tyras namn på skärmen. Kunde hon inte bara ge sig och sluta ringa mig? Jag funderade en sekund på att svara, men jag hade ärligt talat inget mer att säga till henne. Vår vänskap var över för min del.
 
Vid 11 var jag påväg ut igen efter att ha städat och röjt upp så mycket jag orkade. Även fast jag bodde på femte våningen hade jag alltid persierna neddragna och gardinerna dragna så att de täckte fönstren. Jag hade alltid ljuset på i lägenheten, i alla rum, även när jag sov och när jag inte var hemma. Jag hade flera nattlampor på nattduksbordet och på golvet i sovrummet utifall en eller flera slutade fungera helt plötsligt. Som en annan försiktighetsåtgärd hade jag olika lättanvända redskap att försvara mig med nära till hands och placerade i mitt hem utifall de skulle komma att behövas. Jag bar med mig min säkerhetsväska överallt när jag var utanför hemmet. Jag visste aldrig vilken eller vilka typer jag skulle kunna stöta ihop med och jag var inte dum nog att gå tomhänt, utan en chans att försvara mig. Skulle något hända mig så skulle jag minsann inte besegras utan att ha gjort vad jag kunde för att överleva eller komma undan.Min ytterdörr hade tre olika lås både inne och utanför och nyklarna placerades i en ficka på ett spännband som satt runt min fotled.
 
Gatorna var fulla av människor och trafik i småstaden Hjo och det måste delvis ha berott på det soliga, vindstilla vädret och faktumet att det var helg. Våren var snart slut och sommar var på ingång. Varma kläder byttes till tunna jackor och shorts. Solglasögon och kepsar prydde de flesta människor jag stötte på. Livet i den här staden var ganska lugnt och det skedde få brott här. Oftast handlade det om ett par ungar som stal godis från kiosker, men det inträffade inga större och allvarligare brott och det var därför jag valde att flytta hit och lämna mitt gamla liv i storstaden bakom mig.
Min mobil fortsatte att vibrera i min ficka och höjde styrkan på min irritation. Efter några minuter fick jag nog och höll mobilen mot mitt öra. ”Jag vill inte prata mer med dig, Tyra. Kan du sluta ringa?”
”Elina, lägg inte på, jag ber dig!” vädjade hon och desperationen stank från hennes röst. Jag ryckte till som om något nöp mig i hjärtat. En förbipasserande som verkade ha bråttom hade nästan stött in i mig om jag inte hade varit uppmärksam och snabbt flyttat mig åt sidan. ”Idiot,” mumlade jag efter honom men han var i full fart och kunde omöjligt ha hört något. Tyra trodde naturligtvis att det var riktad till henne och hon tog illa upp.
”Jag menade inte dig.” försäkrade jag henne om och min röst mjuknade.
”Okej. Men öh, jag tänkte... tror du att jag kan komma förbi en stund så vi kan prata lite?”
Jag drog in ett djupt andetag och fort som satan blev stämningen i luren obehaglig.
”Eller vill du komma över?”
”Tyra,” suckade jag, ångerfull över att jag svarade i telefonen. Jag borde ha lärt mig en läxa från sist gång hon och jag pratade i telefon och panikattacken som slog till mig under samtalet. Jag ville inte ha en repris på det, framförallt inte när jag befann mig mitt i en liten folkskara där alla kände alla.
”Är du fortfarande sur över kyssen?” frågade hon lågmält och jag visste att hon trodde att jag väntade mig en ursäkt. Jag önskade att hon inte hade tagit upp det och påmint mig igen. Det fanns redan tusentals och tusentals saker jag bekymrade mig över, det här var det sista jag ville tänka på.
Jag mådde plötsligt illa. ”Jag måste gå, jag kan inte prata nu.”
”Du får inte göra så här! Jag ger inte upp, Elina!”  
Ilska och avskräckelse fick mig att pressa hårt samman mina tänder. ”Du är precis som... som... honom!” Ett äldre par som passerade kastade konstiga blickar på mig, men jag var för påverkad av Tyras anstötliga bekännelse för att bry mig om att jag hade pratat lite för högt. Jag började hyperventilera och var sekunder på att bryta ihop igen.
”Hur kan du säga så?” fortsatte hon att gråta. ”Jag skulle aldrig –”
 
Jag kunde inte lyssna på mer och avslutade samtalet genom att stänga av mobilen helt och slängde ner den i väskan. Tårar hade läckt ut utan förvarning och mitt hjärta galopperade återigen i mitt bröstkorg. Jag drog en hand genom mitt hår, torkade bort tårarna och satte på mig ett par mörka solglasögon. När jag väl hade kommit fram hade jag lyckligtvis hunnit lugna ner mig. Jag kastade en blick på spegeln i hissen och tog av mig solglasögonen som jag sedan stoppade ner i väskan igen. Trötta och röda ögon var besviset på att jag hade sovit dåligt och gråtit. Nere i källaren blev jag omedelbart bombarderad med stanken av ciggaretter, svett och andra skumma dofter. I början var jag nära att kräkas varje gång jag kom ner hit, men liksom allt annat i livet handlade det bara om att ge saker och ting tid och i slutändan blev jag så van vid lukterna att de inte längre framkallade kväljningar. Istället påminde den här platsen mig om allting jag hade blivit och kunde bli.   
Jag gick genom den halvmörka korridoren, lättad över de få lamporna som fortfarande fungerade i den här delen av källaren. Jag behövde påminna Paolo om att inte alla kände sig trygga här nere i total mörker. Lamporna lite längre fram fungerade mycket bättre och jag slappande av när jag kom dit. Betonggolvet såg renare ut än sist gång jag var här, vilket var för ett par dagar sedan. Han hade i alla fall, efter all min tjat,till slut anlitat någon som kunde hålla rent här. Killarna som kom hit brydde sig inte om hur det såg ut eller luktade här nere, men en städfreak som jag kunde inte hålla truten och acceptera hur min omgivning såg ut, även om jag inte bodde där. Jag hade stark fobi mot saker som äcklade mig, till exempel smuts och saker som låg och skräpade. Några människor gick förbi mig och jag undvek ögonkontakt. En del var helt enkelt för påträngande och nyfikna. Jag hörde någon bakom mig och blev stel i kroppen. Jag sneglade bakom mig och hoppade nästan till när en kille skyndade sig förbi med raska steg som om han var sen till något. Jag gick förbi platsen där ett gäng stod och tittade på medan två män i ringen boxades. I ett annat rum fanns ett gym där man kunde styrketräna och där inne brukade många befinna sig, speciellt senare på dagen, men just nu var det inte så mycket folk här och jag var lättad över det. En vaktmästare stod högst upp på en stege och höll på att byta på en glödlampa som sist gång jag var här blinkade. Det var fan på tiden. 
”Du är här tidigt idag,” kommenterade en av killarna i gruppen som jag passerade och jag fick en känsla av att han tilltalade mig så jag tittade automatiskt upp. Det var nya ansikten här varje dag och jag hade svårt att komma ihåg namn eller känna igen alla som besökte Paolos. Många brukade träffas efter träningarna och äta lunch i cafeét. Socialiserade sig med andra. Jag var givetvis undantaget. Jag var inte ute efter att lära känna människor. Ju färre människor jag kom i kontakt med, desto bättre mådde jag, fysiskt och psykiskt. Jag var dödssäker på att det var bättre att människor höll sig borta från mig och jag från dem. Ett leende tog form på hans ansikte. Jag vände bort blicken och skyndade mig därifrån innan helvetet inom mig skulle bryta loss.
 
”Ey, vänta lite, är allt bra eller?” Så fort han placerade en hand på min arm hade jag vänt mig om, gripit tag om hans arm och förflyttat på handen genom en vridning av den. Han protesterade av smärta genom att ge ifrån sig ett högt, ”AAAHH!” Jag höll kvar honom i några sekunder, mina ögon blängde på hans förvånade ögon som övergick till upprivenhet. ”Vad fan är ditt problem?!” gormade han när jag släppte taget om hans arm och tog några steg bakåt. ”Är du fan galen, eller? Du kunde för i helvete brutit armen av mig. Jävla skit.” Folk kom fram när de hörde eller såg ståhejet i korridoren. Killen, som troligen var över 20 års åldern, flexade med armen och masserade punkterna på armen som fortfarande gjorde ont. Han hade mörkt kort hår och blängde mordiskt på mig med ett par gröna ögon. Hans hy var så ljus att jag kunde upptäcka spår av mina fingrar på hans arm där min hand hade gripit tag i honom.
 
Alla stirrade på mig, en del i ömkan, en del som om jag var en utomjording. Jag var van vid det, men det gjorde alltid lika ont att veta att något verkligen var fel på mig. Jag var mentalt instabil och kunde inte fungera som normala människor. Det var en förmåga de hade som jag uppenbarligen saknade.
”Rör mig aldrig igen.” varnade jag och min röst skakade som om jag hade blivit utsatt för ett våldsamt övergrepp. Min blick var nere på golvet framför mig och jag varken såg eller hörde någon framför mig förrän vi krockade med varandra.
”Ouuff,” grymtade en röst och händer hade återigen tagit fäste på mina armar. Jag reagerade automatiskt utan att tänka. Med hjälp av all min styrka satte jag mina händer på hans bröstkorg och knuffade bort honom från mig. Kort därefter slog det mig att enda skälet till varför jag lyckades med det var eftersom han inte hade förutsett min reaktion och han var därför överrumplad. Det stod klart och tydligt i hela hans ansikte. Mörka, grova men trimmade ögonbryn hade skjutits upp till pannan av förvåning som även hans mörka ögon reflekterade. Jag var stark och tränad, det var jag tvungen att vara för att överleva, men när jag tittade på honom – de stora armarna, breda axlarna och väldefinerade bröstmusklerna som delvis doldes under en vit tanktop och gråa Nike träningsbyxor som hängde runt hans höfter – jag insåg då att han lätt hade kunnat gjort mig illa. Även skorna var ett par svarta/vita Nike. Jag lyfte upp blicken och en obehaglig känsla strömmade upp till ytan av hans spänt uppmärksamma ansiktsuttryck. De mörka ögonen vandrade från mitt ansikte till min kropp och sedan upp igen alltmedan min puls ökade och intensiv illamående sparkade igång. Det var som om den lilla publiken som hade samlat sig omkring oss höll andan medan förväntningarna kring vad som skulle hända härnäst tog överstyr.
 
Han var nyfiken. Jag ville bort härifrån, bort från hans påträngande existens. Jag sänkte ner blicken till marken och gick förbi honom. Han hindrade mig, placerade en hand runt min vrist och fick mitt blod i ådrorna att frysa till is. Han hade förmodligen en dödsönskan. Jag körde samma teknik på honom som jag gjorde med den förra killen och vred hans arm, men han var mer förberedd, och plötsligt, på bara några få sekunder, hade han tagit överhanden. Hans händer höll fast mina bakom min rygg och han vände mig om så att jag stod med ryggen mot honom. Han klev närmare och jag kände hans läppar mot mitt vänstra öra. Skräcken som exploderade i mig var så skoningslös att jag blev spänd och stelfrusen och min andning stannade i mina lungor. Värme utstrålade från hans kropp och jag var iskall.
”Rör inte mig.” bet jag hotfullt ut genom sammanpressade tänder, men han ignorerade det.
”Du är stark för att vara så liten, men du är förutsägbar och det är en av dina svagheter.” talade han skrovligt i mitt öra och jag kände hans andning mot mitt ansikte vilket fick gåshud att sprida sig under min nacke. Han talade som om han kände mig så väl.
Jag skakade och började andas så våldsamt att han omdelebart släppte mig. Spya krälade uppför min strupe och jag föste bort honom från mig och sprang till närmaste papperskorg.
”Åh shit!” hörde jag någon säga och andra gav ifrån sig ljud som om de var äcklade och chockade medan min frukost forsade ut ur mig. Kväljningarna fick mig att börja hulka. Några hårslingor lossnade från hårbandet och skylde mitt ansikte. De fastnade vid min mun och jag orkade inte ens bry mig om att jag skulle få spya i håret. Kunde inte bara marken öppna sig och svälja mig hel?
Min ultimata förödmjukelse idag var ännu inte över; två händer skopade upp håret som hade kommit loss och höll tillbaka det från mitt ansikte. Jag skakade på huvudet i protest, mina händer var placerade runt papperskorgen medan jag satt på knäna framför den.
”Ssh, ingen fara, ingen fara,” mumlade den där avskyvärda mannen ovanför mig. Jag rös till häftigt, genomträngande bävan och panik inpräglade för alltid i mitt jävla system. Han klappade mig på ryggen, smekte mig över håret, viskade tröstande ord i mitt öra. Jag protesterade, försökte skaka bort honom och hans närvaro från mitt liv och... ville inte att någon skulle se mig i det här tillståndet. Svag, ynklig och patetisk. Han räckte mig en handduk som jag torkade ansiktet med när jag var säker på att jag hade tömt allt jag hade i magen. Han befallde de andra att återgå till vad de gjorde innan det här och lämna oss ifred.
 
Oss? Jag kravlade bort från honom, blängde på honom, hela min kropp skakade och mot min vilja trängde tårar ut ur mina ögon. Det var hans fel. Jag avskydde hans blotta existens. Han såg det i mitt ansikte, i mina ögon, och han var förbryllad. Han vände sig om och jag hoppades att han äntligen tänkte lämna mig ifred, men han gick bara iväg till toaletten intill för att fylla på en kopp med vatten. ”Här, drick lite vatten.” uppmanade han och sträckte fram handen med koppen som han höll i. Jag ryggade ifrån honom och försökte ställa mig upp istället. Jag lutade mig mot väggen och tog stöd av den för att stå upprätt trots mina ben som skakade. En skarp yrsel slog omkull mig men jag lät mig inte besegras.
Det är bara en panikattack, det är bara en panikattack. Jag är inte rädd, jag kommer inte dö.
 
”Du hyperventilerar. Sätt dig ner en stund och ta det lugnt. Ingen kommer att röra dig, ingen kommer att göra dig illa. Jag lovar.”
Jag föraktade det där orden. Jag kunde inte sluta skaka. Jag kunde inte andas, inte tänka. Bara känna. ”Håll... håll dig borta från mig...” fick jag ut medan jag flämtade efter andan och kämpade för att hålla mig upprätt. Samma familjära och obehagliga känsla pulserade inom mig, i alla mina organ, punkterade min själ och kvävde mig. Min syn svartnade och svek mig. Jag visste snart inte om det stod en eller två personer framför mig. Jag förlorade balansen och sedan befann jag mig i hans armar. Jag skrek och protesterade men han var för stark. De skulle alltid vara för starka. Det spelade ingen roll hur mycket jag tränade och hur mycket starkare jag blev; de skulle alltid vara starkare. Min plötsliga tankeprocess gjorde mig förbannad och jag skrek ännu högre.
”Låt mig vara! Rör mig inte!” Jag tvingade upp mig på benen igen, slog på honom, riktigt hårda slag mot hans armar och bröstkorg tills vi båda snubblade. Mitt huvud kom i kontakt med väggen och allting svartnade för mig.
 
”Hur tänkte du?”
”Jag blev överrumplad.”
En suck. ”Jag varnade dig. Jag överlåter henne i dina händer och du förstör henne direkt. Du fick specifika order, men du gjorde bort dig.”
”Det ska inte hända igen.”
”Du har rätt, för du vet att jag skulle kunna döda för henne. Hon är allt jag har kvar och allt som betyder något i mitt liv. Gör mig inte besviken igen. Men visst är hon...komplicerad?”
En hand smekte min kind.
”Hon gillar inte när man rör vid henne.” Det var en av de märkligaste drömmarna jag hade. Jag kunde inte avgöra om jag drömde eller om det som diskuterades skedde i verkliga liv, men hur troligt skulle det vara – att detta faktiskt var verkligheten? Jag kände igen rösterna och det övertygade mig om att jag endast drömde för det fanns inte en chans att Paolo och den där killen skulle sitta och prata om mig med mig i rummet.
”Du lyssnade inte. Nästa gång är jag inte lika barmhärtig mot dig.”
”Med all rätt. Vad är hennes story? Vad har hänt henne?”
”Du frågar fel person.”
”Hon skulle aldrig öppna upp om det med mig.”
”Jag vet.”
”Så, vad vill du att jag ska göra då?”
”Träna henne.”
”Träna henne? Jag har sett henne fighta; hon är tuff, snabblärd...”
”Men hon kan bli starkare och tuffare, både fysiskt och psykiskt.”
”Psykiskt, säger du. Jag tror jag fattar nu vad det handlar om. Du tror att jag kan hjälpa henne med vad det än är som har gjort henne så här, är det så? Jag tror du ger mig för mycket cred.”
”Jag tror att du kan hjälpa henne känslomässigt, spirituellt, fysiskt och psykiskt. Du har ju klarat av det förr, så du behöver inte se så chockad och tveksam ut.”
”Har du övervägt att hon kanske inte vill ha min hjälp? Du hörde ju henne själv, tydligare än så kunde det inte bli.”
”Ta det inte personligt, hon gillar ingen. Men ja, den tanken har slagit mig, men du backar aldrig ut för utmaningar.”
”Och vart vill du komma med det nu då?”
Ett djupt skratt med lätt retsamhet. ”Ända sedan du såg henne för första gången har du undvikit att korsa väg med henne, ända tills idag...man kan inte låta bli att undra. Låt mig dock förtydliggöra för dig att jag håller ögonen på dig. Ditt enda jobb är att träna henne, har du förstått?” 
”Ja. Det är inte första gången du ger mig en order och har jag någonsin gett dig en orsak att tvivla på min dedikation eller min kompetens att fullfölja dina order? Du känner mig sedan jag var ett barn och jag är skyldig dig mitt liv. Tro inte att jag någonsin kommer glömma vad du har gjort för mig, Pao. Jag skulle aldrig tillåta en... en flicka förstöra allt.”
”Fast du glömmer en sak; hon är inte vilken flicka som helst och du vet att jag har noll tolerans mot dem som går bakom min rygg och hugger till när jag inte ser. Jag håller ögonen på dig, Mychael.”
 
---------------------------------