Back to where I belong

God morgon. Jag har precis tränat klart och sitter just nu och väntar på bussen hem. Som kommer nu. Och nu sitter jag på bussen. Haha, så kan det gå. 

Jag har olyckligtvis varit hemma i 2 dagar nu eftersom jag pendlar mellan sjuk och frisk hela tiden. Vette fan vad det är frågan om. Äsch, jag orkar inte bry mig mer, utan jag har ändå börjat träna igen. Jag tänker att nu har det gått så lång tid och jag segar med att bli kry, så jag har inget annat val än att bara köra på med träningen och hoppas på det bästa. Blir jag värre så får jag väl bli det, och råkar jag dö av det så får jag tyvärr dö då av att ha tränat sjuk. 
Min kropp gråter efter sömn. Mina tankar känns slöa. Den här jäkla håglösheten som tyr sig till mig. Men...jag har börjat träna igen, så jag struntar fullständigt i hur gärna jag vill kollapsa och hamna i koma ett tag så jag får en chans att läka på insidan. Men en sak är jag säker på och det är att denna trötthet inte går att bota med sömn - även om jag än så skulle få sova i tusen år. Min själ är trött, men jag repar mig. 

What about angels

Igår var jag äntligen på vårdcentralen och träffade en läkare. Det blev konstanterat att jag har någon slags bakteri och att min näsa, hals och mina öron var svullna. Toppen. Jag har inte kunnat sova ordentligt de senaste nätterna på grund av kraftiga hostattacker som tar andan ur mig. Jag prövade sitta upp, hålla huvudet högt som man brukar få rådet att göra när man hostar på nätterna, men inget av det hjälpte. Nu tar jag tabletter som ska fungera som avsällande samt nässpray med kortison. Värt att notera var att läkaren var väldigt trevlig och tog mig på allvar och jag ångrar därför inte att jag bytte vårdcentral. 


För en stund sedan var jag och Rocky ute på en morgonpromenad. Jag ville egentligen försöka sova ut under helgen, men den förskräckliga hostan gjorde det omöjligt, så jag gick upp tidigt som vanligt och gick ut med Rocky. Äsch då, det kunde ha varit värre, antar jag. 
Det positiva är ändå att jag tänker börja träna från och med nästa vecka. Min läkare tyckte att det gick bra om jag började träna igen, hurra!
Läkaren ville dessutom prata om min andra medicin som jag dagligen tar, men det var inte ett samtalsämne som jag ville diskutera just då. Så fort jag tänker på vad jag tänker...där fastnar jag, och jag tycks aldrig veta hur länge jag blir kvar där. 
Jag vet dock att jag inte mår bra, och kanske aldrig kommer att må bra, men jag måste konstant påminna mig själv om att ta ett steg i taget. Jag måste hålla fast vid hoppet, framförallt de stunder när det känns som mest hopplöst. För jag vet att jag kan vara modig och jag kan hålla ut. 
Det kanske finns en mening med detta, eller kanske finns det ingen mening överhuvudtaget. Ovetskapen kring detta tjänar ingen betydelse längre, och det är okej för min del. Jag tänker att jag kanske har kommit underfund med problemet ifråga. Eller kanske enbart accepterat realiteten - hur fruktansvärd den än är. Det är beklämmande...för jag vet hur jag är men ibland vet jag inte vem jag är. Och jag kan inte förklara det.
Oro ligger så djupt inom mig, förökar sig som cancerceller. När jag tappar kontrollen över saker och ting i mitt liv skapar det kaos för mig. Jag har ingen annanstans att ta vägen, förutom...jag griper tag om Gud. Släpper jag så faller jag ner i oändlighetens misär och min fördömda existens på jorden tar ett abrupt men fördelaktig finito. Jag förmår inte låta det hända. Någonting inuti mig, vad det än må vara, vägrar en sådan knockout. 









Cold

06.43, onsdagen den 15:e. Medan jag inväntar att barnen ska trilla in på förskolan tar jag och bloggar lite fort här. Inte mycket har förändrats sedan sista inlägget. Jag är inne på min sjätte eller sjunde vecka som sjuk utan förbättring och har fortfarande inte kunnat börja träna igen, vilket jag mår psykiskt dåligt av. Idag ska jag försöka ringa vårdcentralen och höra om jag kan få någon tid, även höra om jag kan höja styrkan på min medicin. Om jag bara kunde börja träna igen. Blir tokig av den här eländiga förkylningen som vägrar försvinna. Visst, inte hela världen, men det blir faktiskt jobbigt när man inte klarar av att träna i så många veckor. Jag önskar jag kunde släppa det och låta allt ta sin tid. Men jag vet inte hur jag ska kunna göra det när träningen har varit en sådan stor del av mitt liv och betytt så mycket för min självkänsla. Jag trivs med att vara den där träningstjejen som älskade att spendera sin tid på gymmet. Nej, jag får nog ta och ringa vårdcentralen idag och se vad som är fel på mig. 




Bekännelser

Söndag. Slutet på denna vecka. Andra advent. Ju mer vi närmar oss julen, desto mer stressad och orolig blir jag. Det finns inget värre än känslan av att vilja ge upp. Där vet man att gränsen är nådd för hur pass mycket man har orkat hålla ut. Hoppet...när den överger en. Eller är det tvärtom? Hur håller man fast vid hoppet? Hur låter man sig inte dras med av rösterna i huvudet? Man försöker hitta sin plats på jorden, men rösterna i huvudet överröstar minsta lilla hopp. Hoppet är som solen och rösterna är molnen. Dessa moln insisterar på att skymma solen från himmeln och hoppet förtärs. Inget tycks kunna hindra det från att ske. Ge upp eller resa sig upp igen. Två alternativ, varav den ena måtte frambringa oerhörd ro. Vila i frid. Den allra sista vilan. Döden. Att tänka så mycket på döden och i slutändan övertyga sig själv om att den högsta önskan snart kan bli nådd. Jag tänker på en av kung Davids psalmer: "Ack att jag hade vingar såsom duvan! Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo". Denna vers dyker ständigt upp i mina tankar. Att se fåglarna flyga högt uppe i skyn och önska att man själv hade vingar. Vart skulle man tagit vägen? Överallt. Ingenstans? Någonstans där man hör hemma. Där det är fridfullt och ingen och inget tvingar en att jäkta. Finns det en sådan plats? Jag önskar, önskar och önskar. Detta är ingen värld där önskningar går i uppfyllelse. Man måste själv göra grovjobbet. Jag är inte okej, men det är orelevant. Man måste kanske inte vara okej hela tiden.
Snart är det jul. Människor stressar. Julklappar ska köpas. Det ska bakas och pyntas. Ack att jag hade vingar som duvan. Jag vill flyga bort, långt bort. Aldrig återvända. Flyga bort dit sanningen härskar. Ibland ber jag om att Gud skulle komma ner till mig och hålla om mig en stund. Lappa ihop alla mina trasiga delar och aldrig släppa mig. Jag skulle aldrig släppa taget om honom. Jag skulle hålla om honom så hårt så att vi nästan blev ihoplimmade och inget kunde skilja oss åt. Störda tankar kanske, men ingen annan förstår mig så som Gud. Hur kan jag inte vilja ha honom bredvid mig när han är den enda som förstår? Allt annat är orimligt. Tänk att en enda kram från honom hade gjort mirakel. Tänk att det var allt jag ville.