Lugn fredag.




Idag: jobb, gym, massa promenader och gos med pojken. Helt okej fredag. Snart är klockan elva och det är dags att sova. Gym imorgon bitti och sedan dragträning med Rocky och Lovo. Ser fram emot det! God natt!

Jakten på hundvakt.




Visst är han go?? Döööör haha. En sån go hund, som man bara vill liksom krama ihjäl. Fina, fina, underbara Rocky. Det absolut bästa som hänt mig.

Jag måste, måste hitta en hundvakt. För tillfället jobbar jag som vikarie på en förskola och förra veckan lämnade jag in en ansökan till fast tjänst då de sökte efter 2 behöriga. Jag har dock inte behörighet pga c-uppsatsen mm, men jag sökte ändå. Jag är trots allt förskollärare så det borde inte betyda så mycket att man inte har diplom...eller?
Aja, det är bara att fortsätta söka jobb och samtidigt göra klart resterande kurser. Vill inte, orkar inte. Måste. Faaan.

Hursomhelst, jag måste nämligen hitta hundvakt eftersom när jag väl får jobb så kommer jag inte att klara av lämna Rocky hemma en hel dag utan att han får den motionen och uppfostringen han behöver. Nu när jag jobbar som vikarie funkar det att lämna honom hemma med pappa eller någon men även då blir jag superorolig och jag väntar hela dagen på att skynda mig hem till honom. Frustrerande. 
Jag tänkte därför att det blir bäst för båda om en erfaren, hundvan och stark person tar hand om min pojke medan jag jobbar. Den svåra delen handlar om att hitta denna person. 

Time to sleep, god natt!

That's how depression hits

En sak som ofta har dykt upp i mina tankar den senaste tiden handlar om en dag då jag var hos en kurator. Jag minns att hon frågade mig: "Vad gör dig glad?"
Jag har aldrig varit en sådan person som kan rakt ut berätta om allting jag känner eller tänker, utan jag har sedan jag var ett barn haft svårt för att formulera mig med ord. Det är därför jag älskar att skriva och föredrar det framför att kommunicera verbalt.
Så, medan hon väntade på ett svar, blev jag ängsligare ju mer tiden gick och jag fortfarande inte hade något svar. Vad sjutton gör mig glad? Alltså skojar du med mig? Det är klart jag vet det liksom!
Eller vänta nu...
Om jag nu påstår att jag vet det...varför tar det så långt tid för mig att svara?
Herregud. Jag vet vad som gör mig glad. Min familj och vänner, självklart.
Eller???
Att jag har dem i mitt liv, det gör mig glad. Eller? Vad vet jag om mig själv egentligen? Jag hade ju givetvis velat säga att min hund gör mig glad, men detta samtal skedde innan jag hade skaffat mig en hund.
Så, vad fan gör mig glad längre? 
Jag tänkte och tänkte, men det stod stilla i huvudet, för jag begrep där och då att det var första gången någon ställde mig en sådan fråga. Jag hade aldrig förr tänkt på det så mycket, utan jag tog för givet att jag redan var medveten om allt som berörde mig. Ju längre tystnaden sträckte sig, desto mer övertygad blev jag om att jag verkligen inte hade någon aning om någonting längre. Denna insikt var jobbig att acceptera, eftersom detta innebar också att allt jag förr tyckte om att göra eller gjorde mig glad - inte längre hade samma mening för mig. När man förlorar all glädje i livet är det inte så konstigt att man börjar ifrågasätta meningen med livet.
Till slut var jag tvungen att svara, även fast svaret inte stämde överens med vad vi båda hade tänkt oss. Hon var inte alls chockad, vilket jag trodde att hon skulle vara. Jag trodde att hon skulle tro att jag överdrev, skojade eller något, men nej, hon sa att det var en vanlig symptom hos människor som lider av depression.
Jaha okej.
Så, hon formulerar om sin fråga, "Vad gjorde dig glad innan allt det här hände?"
Oj, vilken fart det blev i min tankeprocess. Plötsligt kunde jag nämna flera olika saker. Jag pratade om mina drömmar, mål. Jag hade så många drömmar. Bli författare. Jobba som volontär i ett annat land. Jobba som au pair i USA. Vad mer gjorde mig glad? Umgås med mina vänner. Skriva, blogga, läsa böcker. Motionera och styrketräna. Ja, det fanns så mycket.
Jag hade mycket glädje - vart tog allt vägen?
Jag vet inte.
Jag ville inte göra något av det längre. Mina intressen och alla drömmar och mål jag hade kändes bara meningslösa nu. Livet kändes så platt, tom och saknade mening. Jag började ifrågasätta allt. Allt som hände.
Jag slutade gå till kyrkan. Det gjorde ingen skillnad att gå dit. Människorna där gjorde mig bitter och irriterad. Bättre att hålla mig borta från sådant som gjorde mig ännu mer negativ. Jag slutade dessutom i kyrkkören. Det var inte så att någon där skulle sakna mig; det var inget speciellt med mig, jag behövdes inte. Jag sjöng ändå inte bra, lika bra att sluta.
 
Var behövdes jag? Ingenstans verkade det som. Jag skaffade hund. Han behövde mig väldigt mycket. En liten valp, behövde mig hela tiden. Distanserade mig från alla andra och gav honom hela min själ. Det stämmer att jag glömde Gud. Fanns nog inget mer han kunde göra för mig, det var så mitt öde var helt enkelt. Vad kunde jag göra för honom? Jag kämpade med att hålla mig själv vid liv, hur skulle jag ens klara av att hjälpa andra?
Meningslöst. Värdelös.  
Hade dock fortfarande min tro, men Gud var inte längre någon jag kunde vända mig till. Det fanns inte heller någon människa jag kunde lita på. Ingen gick att lita på, ingen kunde förstå. Jag kunde uthärda med Rocky i mitt liv. Det var som om jag hade Gud i mitt liv igen. Som om Gud gav mig honom som en del av honom. Kan inte förklara bättre än så. 
Det var okej, men det blev aldrig bättre. Det är fortfarande inte bättre. Jag gjorde allt min läkare och kurator föreslog för bättre hälsa. Även innan jag vände mig till dem. Inget förändrades. Motion sades lindra depression. Jag motionerade tills jag stupade. Läkemedel mot depression - visst, jag testar. Ingen effekt förutom en djupare känsla av apati och tomhet. Försöka göra andra saker, prata med närstående, hitta på roliga aktiviteter, meditera, be, tänk positivt, le oftare speciellt när du känner dig nere, håll dig sysselsatt, anteckna ner allt du känner och tänker, ... listan kan fortsätta i all oändlighet. Jag testade och försökte med i princip allt utan någon framgång.
 
"Försök med..."
"Du kanske ska testa..."
"Har du försökt..."
Suck. Kan inte folk förstå att jag inte vill göra saker mer? Jag vill inte göra någonting mer. Jag vill inte försöka eller testa något. Jag har gjort mer än tillräckligt och försökt på alla möjliga sätt. Det enda jag ska göra en sista gång är att kontakta en läkare igen och se vart jag går därifrån. Sedan får det räcka.  
 
Jag fick höra av andra, "Men var stark bara, tänk på dem som har det värre." Om dem bara visste hur mycket sorg det frambringade i mitt liv när jag tänkte på de som hade det värre. Så, dem trodde att de gjorde någon god skillnad när de försökte rikta min uppmärksamhet på andra, de som hade det värre, utan att veta att det var sådana saker som gjorde livet ännu dystrare för mig. Jag tänker mycket på de som har det värre, och kanske är det därför jag aldrig riktigt kommer att vara lycklig i den här världen. För jag vet hur orättvist det är. Jag vet hur mycket bättre jag har det än väldigt många människor, och jag önskar inte att jag kunde vara mer tacksam för det. Jag kommer aldrig att vara tacksam för att jag har det bättre än andra. Jag totalt avfärdar blotta tanken och kommer aldrig att vara lycklig för att jag har det bättre. Snarare känner jag mig bitter och hopplös. Jag tappar tron på mig själv, på det goda, på mänskligheten. Jag kommer aldrig att förstå varför en del människor tvingas svälta ihjäl medan vi andra ratar den ena och den andra måltiden vi får framdukat på bordet och lever som om vi äger världen och som om Gud är skyldig oss något. Det går inte att rättfärdiga det och jag ger inte Gud skulden. Dock kan jag inte låta bli att ifrågasätta varför människor fortsätter att födas när världen aldrig har varit en trygg plats. Alla dessa barn som växer upp här och tvingas lida för de vuxnas idioti och misstag och följer sedan i samma fotspår. Det är tragiskt. Det är också sånt som påminner mig konstant om hur väldigt lite jag önskar leva här.
 
Visst, jag har det mycket bättre än många människor, men jag kan samtidigt inte se mig njuta av mitt liv medveten om orättvisorna i världen. Och vem har påstått att livet kan njutas när man har det "bättre" än andra? Eller när man har "allt" man kan önska sig? Jag minns att både min läkare och kurator informerade mig om forskning kring depression och berättade att det har kommit fram att det som händer vid en depression är att hjärnans signalsubstanser kommer i obalans och att det finns signalsubstanser (sådana som behövs för att man ska känna glädje) som rubbas och att det nu finns medicin som återställer balansen. Stämmer det? Kanske, kanske inte. Vem vet. Jag vet dock att det stämmer med mig. Det är en sak att vara ledsen när man förlorar någon närstående, blir sparkad från jobbet eller något liknande. Men att vara nedstämd en längre period utan någon anledning, det är verkligen något helt annat. Så man ska aldrig jämföra en normal nedstämdhet med depression som aldrig ger med sig och som existerar pga mentala problem. Det är annorlunda. Alla kan vara ledsna och känna sig deppiga då och då, men när du upplever det varje jäkla dag i flera år, då fan handlar det nog om något annat. Jag ville inte medge det först, men jag ger mig nu för det finns ingen annan förklaring till varför jag mår så här. Den enda förklaringen jag har nu är att något är fel med min hjärna helt enkelt och att det inte fungerar som det ska med dessa signaler i hjärnan. Jag vet inte hur det blev så här, men jag antar att det inte spelar någon roll. 
 
Det spelar ingen roll. Det är som det är. Jag vet att jag är stark, annars hade jag inte uthärdat det här i snart 8 jävlar år. Jag vill inte höra hur stark jag är eller att jag måste vara stark. Sanningen är att jag är trött på att vara stark, trött på att hålla ut och vänta tålmodigt. Allt detta kan dra åt helvete. Jag vill vara svag, om endast för bara en minut och inte få dåligt samvete och hata mig själv för det. Jag vill veta att det är okej att vilja ge upp, att det är okej att känna sig svag och att det är okej att man inte alltid känner sig okej. Allt som sägs till mig är hur viktigt det är att man är stark och härdar ut, att man inte ska ge upp. 
 
Vet ni en sak, innan jag hamnade i det här skitet brukade jag tycka illa om folk som tog livet av sig. Jag kallade de fegisar, svaga personer som troligen är i helvetet nu. Det var inte förrän jag själv åkte på det då jag förstod vilket liv de måste ha haft för att våga sig på självmord. Jag går i självmordstankar konstant men att ens våga sig på det... det kan jag inte längre se som något svagt. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan och hopplösheten de måste ha känt för att ha bestämt sig för att ta sitt liv. Jag läste någonstans: "En person som går i självmordstankar vill inte ta sitt liv, den vill bara göra slut på smärtan." Gud, så sant. Synd att man känner att den enda utvägen, enda sättet att få slut på smärtan är genom döden. Det är en sak att tänka på att ta sitt liv, men dem som faktiskt gör tankarna till en verklighet har troligen nått en punkt i livet där ingenting kunde ha räddat dem. Inte ens Gud. 
 
Jag måste ut med hunden nu, han stirrar på mig och får mig att skratta, så jag får väl avsluta det här nu. Han behöver mig. 
 
Just det, du som lämnade några kommentarer här: Tack, jag har läst och begrundat dem. Tack igen<3
Detta blogginlägg kan väl ses som ett svar. Mycket har dock utelämnats för det är omöjligt att få med allt, men en inblick i alla fall i hur situationen ser ut. 
 

If I was sorry

Livet.

Imorgon tänker jag göra det. Ringa till vårdcentralen, få en tid och ordna upp mitt liv lite grann. Jag säger dock så varje vecka. 
"Jag ringer på måndag". 
Måndag kommer. Inget samtal. Måndag går. Och så fortsätter det. 

Jag vet att jag inte har svarat på kommentaren jag fick på bloggen häromdagen. Om man läser mina gamla inlägg så ser man att dessa frågor redan är besvarade. Det är allt jag orkar skriva just nu. 

Gym imorgon bitti. Gud, vad trött jag är. God natt!