Just don't read this shit.

En extremt jobbig start på veckan. Rocky har diarré och får knappt äta något just nu. Jag har således inte kommit igång med min tenta som ska in nu på fredag. Jag borde ha gått och postat en bok idag, men inte kunnat göra det. Jag borde ha gått och gymmat, men inte gjort det heller. Noll motivation, noll ork eller lust eller tid. 
Allt jag känner för att göra, det kan jag inte göra. 
Jag vet inte hur mycket mer jag orkar om jag ska vara ärlig. Jag menar, jag gråter även när jag har "helt okej" dagar och jag tänker: "Ska det vara så här egentligen?"
Gud, allt är för mycket. Allt som händer, som inte händer, som kommer att hända. Allt är bara för mycket. 
Min mage gör en massa konstiga ljud just nu och jag vet att det är på grund av all stress och oro. Jag önskar att jag bara kunde stänga av för ett ögonblick. 
Fan, jag ångrar att jag slutade med medicinen. Det har ju inte löst någonting. Tvärtom, jag blir bara så jävla överväldigad av allting och klarar knappt av att hålla fasaden uppe och låtsas som om jag inte håller på att drunkna. Men sanningen är att jag drunknar. Jag vet inte vad jag ska göra mer. Eller jo, kanske finns det en sak som jag kan göra...be. Men jag vägrar varje jävla gång. Stolthet? Skam? Besvikelse? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som hindrar mig. Och bara tanken att något hindrar mig borde alarmera mig. Och visst, det gör det, till en viss del, men inte tillräckligt.
Men jag hade en tillräckligt bra tro innan, det kommer jag ihåg. Vart gick allt så fel? Jag är dock säker på att det är mig det är fel på. Jag tror ju fortfarande på Gud och jag har honom kär. Det svåra för mig är att hur jag kan påstå att jag älskar honom och samtidigt såra honom. Men...det är väl samma sak man gör med sina nära och kära, inte sant?
Men just med Gud, det kan jag inte acceptera. Jag har alltid varit en perfektionist, dvs. allt måste vara perfekt och om det inte är det kan jag inte acceptera det och låta det gå liksom. Det är svårt. Men jag tror fortfarande på Gud och jag vill ställa allt tillrätta mellan oss, men jag vet dock inte hur eller om jag klarar av det.
Ingenting går ju att lyckas med om man inte tror på sig själv, eller hur? Och det är ett av många problem med mig - jag tror inte på mig själv och jag har inte gjort det på väldigt länge. Dåliga vanor blir som sagt sämre med tiden.  
Jag önskar också att jag kunde förklara bättre vad det är som pågår inuti mig, men inga ord kommer fram. Jag kan dessutom inte påstå att det är bättre med mina tankar, även om jag önskar att så vore fallet. Men en sak jag har lärt mig av livet är att man inte får något bara så där. Du ska svetta, blöda och gråta för det först. 
Underbart, va? Himmelsk tortyr. 
Och jag undrar hur det hade varit att ta emot skit från någon annan än mig själv för en gång skull. Hur hade jag tagit emot det? Lipat som vanligt, eller skakat av mig det? 
Jag undrar om någon annan också går runt och tänker att folk hade haft det bättre utan dem. Typ att världen hade varit bättre.
Hur lyckas man övertyga sig själv det? Fråga inte mig, det bara hände för min del. Jag tror dock inte att jag bara vaknade upp en dag och övertygade mig själv det. Nej, det måste ha ingått en längre process, det måste det. 
Kom hem från gymmet igår och satte mig ner på golvet i hallen, så jävla gråtfärdig så det inte var sant. Kunde inte ens träna klart pga jag mådde illa och hade svår huvudvärk. Mammas reaktion gjorde inte saken bättre. Hon undrade om det där hade kommit tillbaka. Med det där menas depressionen. Ha! Som om ens en depression har en början och ett slut. Det hade jag allt velat tro och se. Men nej, den har bara en början. Men ett slut? Det vågar jag inte tro på längre. Men min mamma verkar ha för sig att den kommer och går. Om så vore fallet, ja då hade antagligen inte så många människor tagit livet av sig. Men nej, min depression är konstant. Jag kan aldrig riktigt slappna av. För den är där, vare sig i bakgrunden eller framför ögonen på mig, och den vägrar lämna mig. Jag hemsöks med andra ord. 

Gud, jag har så ont i magen just nu. Shit. All stress och press...när tar det slut? När man dör?? Eller fortsätter det i det andra livet? 
Jag blir en sån jävla elak person när jag mår så här. Känner mig brutalt apatisk gentemot allt och alla. Otrevlig och spydig. Kort stubin i princip varje moment av mitt liv. Det är defintivt inget bra sätt att leva på, men jag gör inga vidare framsteg på att förbättra mig. Jag tror att det beror mest på att jag är less. Less på att ens försöka bli bättre. Hur många gånger kan man liksom misslyckas? Blir ju väldigt patetiskt till slut och saker förlorar sin mening. Låter jag ens det minsta förnuftig? Äh, vad spelar det för roll... det är bara en blogg och en oförnuftig text. Vad hände med mitt sunda förnuft? Bortom igenkännelse. Kommer aldrig återvända. 
Jag tror jag ska ner och äta. Äta mina känslor och tugga sönder mina tankar. 
Åh, om man ändå kunde bli ett barn igen - helt oskyldig och ren.
 

Söndag.

Guuuuuuud, vad jag hade saknat min brorsdotter! Idag var de på besök och det blev en jättefin dag. 

Jag är dock rädd. Rädd när dagarna känns bra. Rädd att saker och ting ska vända tilllbaka. Men man kan inte leva så här. Det går bara inte.

Och jag försöker hitta min tro igen, men ju mer jag letar desto längre bort kommer jag och jag känner mig mer vilsen än vad jag någonsin har varit. Men sedan slår mig en annan tanke: tänk om jag bara inbillar mig själv att jag har kommit bort från min tro och att jag är vilsen. Och sedan ännu en till tanke: tänk om jag bara inbillar mig att jag inbillar mig, för tänk om jag verkligen har kommit bort. 
Åh herregud. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Sådana tankar, när de väl sätter igång, är svåra att tysta ner. Trist.
Mitt liv har blivit som sagt ett enda stort "Jag vet inte". Jag har noll koll på allting, jag har inga svar och inga logiska hjärnceller kvar. I alla fall just nu. Kan vara den extrema tröttheten som signalerar att det får räcka för idag. God natt.

The rainbow and God's promise.


Jag hatar den här känslan, när man lägger sig på kvällen och det känns...olustigt i kroppen. Som om någonting inte blev som man ville eller hade tänkt sig. Eller som om dagen var otillräcklig på något sätt. Gud, jag går mig själv på nerverna. Har ni hört talas om något liknande...

Men jag var faktiskt nöjd igår och förrgår. En frustrerande sak är att jag har en tendens att typ skratta åt något roligt på mobilen i någon halv timma och så plötsligt samtidigt känner jag bara, "Määh". Åt allt. Bara så där. Allt känns plötsligt enfaldigt och betydelselöst. Och jag befarar: "Går jag miste om något annat i livet? Något som är mer lönsammare?"
Hur ska jag veta? Ja, men hur ska man ta reda på det?
Jag har ingen aning. 

Ännu en bra dag.




Ingen skola idag så Rocky och jag spenderade hela dagen tillsammans. Vi började med att städa på övervåningen där två av mina bröder sover och har det så rörigt. Grabben ville dock mest stöka till ännu mer. Busen. 
Vi drog senare till stan och gick en runda runt spikön. Han blir helt galen när vi går där, men hellre det än att han är rädd och inte vågar gå någonstans. 
Nu har vi båda ätit och han har redan slocknat. Jag funderar på att också lägga mig fastän klockan inte är så mycket. Men är man trött så är man.
Och det var faktiskt en bra dag idag också. Det har funkat bra. 
Jag märker att jag tjatar så mycket om Rocky bara, men jag kan inte ljuga och påstå att jag har något annat eller någon annan i tankarna. Det är bara Rocky, haha. Japp, han är hela min värld och mitt liv och det är precis så det ska vara.
Jag lovar, jag skulle inte vilja ändra på någonting.

Jösses, jag ska nog ta och lägga mig nu. Ingen skola imorgon heller, men jag drar kanske till gymmet tidigt på morgonen och får det gjort. 

Men Gud, pojken min sover verkligen som en stock just nu. Förhoppningsvis sover han ut hela natten. Guuuud, så söt han är, hayatiiii. Okej, okej, god natt!