Hello summer, where are you?


Här var det dött. Jag gör inget speciellt om dagarna förutom att gå till gymmet och sedan spendera resten av dagen hemma. Igår laddade jag ner The Sims 3. Uttråkad som sjutton. Så, jag satt och spelade i ett par timmar. Vilket jag gjorde idag också, så fort jag kom hem från gymmet och åt lunch. 

Nu håller jag på att baka bröd till Lucas. Han har tjatat om det i flera dagar, så...
Hans födelsedag är ju snart också😄. 
Annars...väntar på att sommarvärmen ska anlända till lilla Trollhättan. Verkar som om det är påväg, rättare sagt imorgon. Hope so. 
Oj, nu börjar brödet jäsa! I need foooood.

Sunday feels.


Så här kommer jag förmodligen spendera söndagen. Död.

A fake smile can hide it all.

God morgon!
Det har varit några jobbiga dagar i rad, men när jag vaknade för en stund sedan kändes det lite lättare att andas och den svarta dimman har lagt sig. Sent igår kväll gick jag ut på en promenad med två av mina bröder. Först gick vi och lämnade tillbaka mina löparskor som jag hade beställt förra veckan. Och sedan fortsatte vi promenaden där vi pratade om allt möjligt som pågår i våra liv. En rolig sak som mina bröder uttryckte om mig var att dem tyckte att jag var den i familjen som mest verkade glad hela tiden och det kom därför som en chock till dem när jag berättade om min flera års långa kamp mot depression. Men det bara på den roliga Robin Williams som tog sitt liv förra året. Vem hade liksom trott att han hade det så jobbigt? Jag tror att dem som ler och verkar glada hela tiden döljer en annan sanning på insidan. Inte nödvändigtvis alla, men jag skulle tro att många "glada" människor gör det. Jag vet att jag gör det. Jag visar sällan hur jag verkligen mår. Känner jag mig väldigt nere och inte klarar att hålla fasaden uppe så låser jag in mig på mitt rum tills jag mår lite bättre. Annars skrattar och ler jag så ofta som möjligt, och oftast är det äkta glädje. 

Och visst stämmer det.

Okej, det verkar som om jag är den enda i familjen som är vaken nu. Alla ligger och snarkar. Varför vaknade jag ens tidigt denna lördagsmorgon? Nej, jag tänkte faktiskt inte träna idag. Jag vet inte vad som har hänt men på sistone har jag klämt in max 2-3 träningspass per vecka. Där kan man snacka om en jobbig ångest. Jag har ingen styrka kvar i kroppen och ingen motivation att tvinga mig själv att gå till gymmet, så...jag stannar hemma istället och ältar över det och plågas av ångest. 
Ju mer jag tänker på det, desto plågsammare blir ångesten. Jag vet inte hur jag inte ska tänka på det. Träningen och gymmet har ju varit en stor och viktig del av mitt liv och när det plötsligt inte längre är så där, då dyker den där oron fram och jag oroar mig över att jag kommer att förlora min styrka som jag har byggt upp de senaste 1 och ett halvt åren och all "progress" som jag har åstadkommit med min kropp. Sådana tankar förstör verkligen mig. Jag vill ju inte känna mig svag och liten igen. Jag vill se hälsosam och stark ut. Det har dock varit extremt svårt den senaste tiden att motivera mig själv att gå och träna och jag har ingen aning hur jag ska fixa det. Livet blir så outhärdligt tröttsamt när bekymren kommer på en och samma gång och man får ingen chans att tänka klart. 
Vad ska jag göra åt det? Jag vet inte riktigt. Jag vill bara kunna träna igen som vanligt och tycka att det är kul igen. 

Aja. Livet och allt det där. Dags för frukost. Later!