Saknar gymmet.

Tårar av ren frustration har väntat på att komma ut idag. Jag vet. Jag vet att jag blev varnad för vad som krävs för att ta hand om en valpunge. Jag vet. Men ändå....KILL MEEEEE. Jag äter för lite, sover dåligt, tränar ingenting. Allt jag gör är att tänka på Rocky. Visst var jag medveten om att det inte skulle bli lätt, men seriöst, inte till den graden. Jag gäspar mig igenom dagarna och försöker behålla tålamodet. Men Gud, det är inte lätt. Speciellt när man har en hjärna som är så fucked up som min. Jag har varit så fullt upptagen med valpen att jag glömde att ta mina tabletter, två dagar i rad. Jag kom på det imorse och tänkte: "Åh shit. Grips inte av panik. Du är okej. Ingen skada skedd. Det är bara att ta en nu och andas ut." 
Inte konstigt att jag började känna mig lite udda idag. Illamående och yrsel. Det kändes inte alls okej. Jag har velat sluta med dem. Kan dock inte. Jag var två dagar utan och det var riktigt obehagligt. Men jag tänker inte fokusera mer på mina konstanta bekymmer ikväll eftersom ju mer jag tänker på dem, desto sämre börjar jag må. Igen. Nej, usch, jag orkar inte hålla på så här. 
Jag måste tänka på Rocky nu. Han kommer att behöva mig och då måste jag vara där till 100. Just nu ligger han uppe på mitt rum och sover. Den lille rackaren. Jag hade tänkt åka och träna idag för första gången på en och en halv vecka, men inte tänkte han låta mig gå. Han följde efter mig, svansade runt, stirrade på mig med stora, mörka ögon och vägrade lägga sig ner och sova. Och exakt när jag ger upp och byter tillbaka till vanliga kläder, då tassar han tillbaka till mitt rum, lägger sig under sängen och blundar. Och där ligger han, fridfullt. Medan jag blänger på honom och mentalt svär åt hans listighet. Jag antar att han kände på sig att jag var på väg någonstans och det var därför han drev mig till vansinne och fick mig att ge upp sen. Aja, han är fortfarande min gosunge. 
 
Det har gått för långt tid nu och jag måste tillbaka till gymmet. Ångesten äter på mig och det känns som om jag har blivit svagare och smalare :( 
Inte kul någonstans. Jag måste, måste, måste ta tillfället i akt och rusa iväg till gymmet imorgon och köra ben. Nu måste jag allt komma igång med styrketräningen igen så jag dessutom får tillbaka matlusten. 
Jag vill inte bli dålig igen. Jag vill fungera normalt. Tänka normalt. Vara normal. 
 

Busiga Rocky.

Oj. Jag undrar om jag har tagit mig vatten över huvudet; det är definitivt ett heltidsjobb att ta hand om en valp. Det är jobbigt, men samtidigt kul. Det kräver mycket tålamod. 
Det kommer att kräva mycket tålamod och tid tills Rocky blir rumsren och än så länge har han uträttat sina behov inne i huset. Jag tar ut honom med koppel och det enda han gör är att käka gräs, sniffa runt, skutta och dra i kopplet. Så fort vi kommer in igen...Rocky bestämmer sig för att det är dags att kissa och bajsa överallt. Underbar va? Hahaha, nej, han är go han. Följer mig överallt, ylar när jag lämnar honom på övervåningen ensam och vill inte sova om jag inte är med honom, har snabbt lärt sig att sitta på befallning och vänta tills jag ger honom klartecken att äta maten ur matskålen och är ganska så lugn och snäll av sig. 

Han gillar dock att bita mig på fingrarna, men jag tillåter inte det. Han är inte så värst glad heller. Han ser faktiskt lite deprimerad ut, men jag vet att det skulle bara bli värre om jag tyckte synd om honom så därför beter jag mig som normalt omkring honom och tänker ge honom tid att vänja sig här eftersom det är här han kommer att bo nu framöver, det här är hans nya hem och han kommer att se att det kommer att bli så bra för honom här❤️. Älskade Rocky. 
En nackdel är väl att jag inte har tränat på en vecka och känner mig jättesvag. Usch. Och jag kommer troligen inte att kunna träna denna vecka heller. Kan inte tänka mig lämna Rocky med familjen riktigt än. Han får först börja känna sig trygg och säker med oss alla och i huset innan jag kan lämna honom ensam med familjen i några timmar. Min lilla gosebjörn❤️. Haha, han tar verkligen all min tid och jag har inte tid att tänka på annat, på mig själv och på hur jag mår. Och det är ju jättebra. Tror jag. 


Här är Rocky.

Guuuud, det är fullt upp här med Rocky!  Stackaren var jätteledsen när han skiljdes ifrån sin mor och gnäller litegrann fortfarande. 


Förutom att valpen är ännu lite rädd och osäker så funkar ändå det andra relativt bra. Jag är redan helt fäst vid honom och kan knappt låta bli honom, haha. Nu när han skulle lägga sig och sova så gnällde han lite och då gick jag till honom och fick vara nära honom för att han skulle kunna somna. Helt ljuvlig är han ju😊. 

Hoppas att han kommer att slappna av och vänja sig mer vid oss de näst kommande dagarna. 

Hope.


Åker och hämtar Rocky nu!!! Döööööör, haha! Var på bröllop igår så det blev lite sent men tack Gud för min lillebror, Charbel, som ställde upp på att köra dit utan några problem. Han är bäst. 
Tror det tar runt 2 och en halv timma dit, så vi har en lång väg fram och tillbaka, men det kommer att vara så värt det. Jag är redo fastän jag känner en stor sten i botten av magen. Antar att det bara är nervositet och oro. Men det ska gå bra. Det tror jag faktiskt. Och jag vet dessutom nu att jag kommer få lite hjälp från några i min släkt som har haft en hund länge. Hur schysst är inte det? Ibland glömmer man att det finns fina människor runt omkring en. 
Gud, jag hoppas bara att jag kommer att lyckas med det här. Jag vill verkligen inte faila det här också. Det är tillräckligt jobbigt med att jag failade med mitt liv, så jag måste, bara måste, klara av att sköta om Rocky på allra bästa sätt. Många har sagt att Husky hundar är väldigt jobbiga och krävande, men jag har inte råd att tänka negativt om Rocky. Jag vill att han ska bli en positiv del av mig, så att jag kan på något vis alltid förknippa honom med sådant som är positivt, speciellt när allt annat blir svårare att hantera. Min depression, med andra ord. Och jag vet vad man kan börja tänka här: Att jag istället borde ha Gud och endast vända mig till honom när det känns extra jobbigt. 
Jag önskar dock att det är lika enkelt som att säga det. Jag har fortfarande min tro på Gud och jag vill gärna tro att han förstår precis varför jag behöver Rocky. Det är å andra sidan inte hundra mellan Gud och mig, men det ska ordna sig, om inte nu - i så fall så småningom. 
Tänk posititvt, säger dem. Om dem bara visste hur jäkla komplicerad min hjärna har blivit och hur det praktiskt taget är fullkomligt omöjligt för min hjärna att hålla fast vid en enda positiv tanke. 
Varje dag kan vara en kamp mellan liv och död. Och det värsta med depression är att ingenting syns på utsidan. Du får inga utslag på kroppen. Du får ingen feber. Du blir inte snorig och hostar upp slem. Striden sker ständigt på insidan. Så det är givetvis svårt för andra att förstå att något kan vara fel trots att man kanske inte uppvisar några symptom, som när man lider av en svår sjukdom.
Men men. Hoppas, hoppas, hoppas det här kommer att bli som ett nytt kapitel av mitt liv.