God jul!


Haha, jag har tyvärr ingen "juligare" bild. Eftersom min dator är förstörd så kan jag inte längre överföra mina bilder på mobilen till datorn så just nu är minnet fullt och jag kan knappt ta nya bilder. Det har varit en relativt lugn och trevlig julafton hemma hos oss med hela familjen, precis som det ska vara, men nu är klockan över 12 på natten och det är nog dags att lägga sig. Resten av familjen sitter kvar uppe och spelar spel och umgås. Haha, om jag ändå vore så pigg, men nej, jag är som en gammal dam - ofantligt trött och känner olust till i princip allt. Aja, nu ska Rocky och jag sova. God natt! 

Peace of mind.




Idaaaag då. Underbar vandring i skogen och nu ligger vi på min säng och vilar. Hittade några fästingar på honom, eww. Det är dock kul att ta död på dem där små jävlarna. 

Imorgon kommer syrran - jippyyyy!! 

That's life, they say.

Åh, det var ju sannerligen perfekt tillfälle för min dator att ge upp. Efter så många år, igår var den dagen då den valde att ge upp och sluta fungera. Jag har ingen backup på mina allra viktigaste filer, så en rädsla är ju att allt, alla mina dokument (dikter, noveller och skolarbeten), musik, bilder och videoklipp är förlorade föralltid. Fml.

Jag går och lägger mig för just nu hatar jag verkligen världen. Jag skiter totalt i musiken, men seriöst mina gamla och nya bilder och alla dokument är ju fan oersättliga. All tid jag har lagt på att skriva alla dessa dokument som en del är på nästan 200 sidor...alla bilder och videoklipp från typ 10 år tillbaka fram till detta år...om allt är förlorat...då vet jag inte vad jag ska göra. 

Gud, det har varit oerhört påfrestande och känts vemodigt ett tag. De senaste dagarna har mitt tungsinne som alltid varit en del av mitt liv varit starkt närvarande och jag har inte kunnat skyffla bort det. Jag orkar inte ens kontakta min läkare igen. Orkar inte prata med någon. Jag undrar också: vem fan bryr sig egentligen?
Den där känslan när allt är sagt och gjort och man inser att man i slutändan verkligen bara har sig själv. 

Jag känner bara en stark längtan att tillsammans med min hund försvinna så långt härifrån som möjligt och börja om på nytt. Mitt problem är att jag älskar att vara ensam men jag hatar att känna mig ensam. Ensam i mitt sätt att tänka, i mitt  mående...fastän jag vet att det finns många som är som jag är, men av någon skum anledning så hittar jag inte till någon av dem och det leder dessvärre till att jag inte känner mig hemma någonstans, som om jag blev till av misstag och hör därför inte hemma någonstans. Jag kan inte finna orden för hur utmattad jag är på att må så här. Det värsta är dock när folk tror att jag inbillar mig bara att jag mår på det viset, som om de tror att jag kan påverka det. Men om jag kunde, skulle jag inte ha gjort det för flera år sedan? Klart jag skulle. Självklart att jag skulle ändra på allt, om jag kunde. Om jag hade den kapaciteten. Jag har dock ingenting i mig och jag vill inte höra att det kommer att ordna sig för mig. Det är ingen tröst, det är en falsk förhoppning och en för hög ambition. 

Introvert problem.

Ugh. Varför bloggar jag så sällan nuförtiden? 

När jag lyckas ha fyra träningsdagar i veckan, då kommer den där efterlängtade lättnaden som jag oerhört sällan känner av. Jag känner mig dock ganska meningslös just nu även fast jag har kunnat träna 4 dagar denna vecka. Ingen skola, inget jobb. Är konstant med hunden och vill inte veta av andra människor. Känslan av meningslöshet dyker upp i brist på något vettigt att göra. Antingen finner man mig på gymmet eller så är jag hemma eller ute med hunden. Inget annat. 

Jag börjar förstå hur det är att vara mamma, till en viss del i alla fall. Jag behöver köpa nya kläder, men på vad slösar jag mina pengar? Hundmat, hundgodis, leksaker osv - till Rocky. Allt går till honom och jag kan inte ens lägga något på mig själv för jag tror alltid att Rocky behöver saker mer än vad jag gör. Jösses. 
Men jag gillar fortfarande att gymma, gudskelov. Äntligen ett av få intressen i mitt liv som har stannat kvar med mig. 

Halva familjen är i Liseberg och den andra delen är hemma. Rocky har legat och vilat medan jag har sett på en Harry Potter film, käkat ihjäl mig en massa gott och förälskat mig ytterligare i stunder av att vara ensam. En perfekt lördag. Vi introverta är naturligtvis inte lätta att ha att göra med. 
Jag minns när jag var liten och folk sa konstant att jag var blyg för att jag var alltid så tyst. Till slut börjar ju man själv tro det. Ju äldre jag blir desto mer blir jag å andra sidan övertygad om att det inte är min blyghet som är skälet till varför jag ibland är alldeles tyst eller osocial, utan det är bara min motvilja att prata med människor eftersom jag saknar det tålamodet och intresset för att vara omkring dem. Djur, bland annat, intresserar mig, inte människor. Jag skulle lätt välja att vara ute i skogen med min hund än att spendera tid med människor. Nej, fy fan, vad jag är hemsk!  Eller bara väldigt introvert.