Life as we know it.

Så då, det var dags igen. Min mentala sjukdom hinner ifatt mig och jag håller tvärsäkert på att bli dålig igen. Jag kan känna det komma tillbaka, inte för att det någonsin hade försvunnit, men det höll avstånd ett tag.
Vad ska jag ta mig till?
Skolan börjar imorgon. Jag vet inte om jag kan gå på kursintroduktionen eftersom Rocky inte kan vara ensam hemma. 
Jag behöver gå på valpkurser med honom, men jag har varken tid eller pengar.
Jag behöver pengar men jag kan inte jobba pga Rocky. 
Mina föräldrar vill hjälpa mig med den ekonomiska biten, men för Guds skull, min ångest bara stiger. 
Jag behöver nya tabletter, men det kan jag inte skaffa just nu.
Känner mig som historiens mest misslyckade däggdjur. Ja, anmäl mig till guiness rekordbok, jag hade säkerligen platsat in där och tagit segern som historiens mest misslyckade person. 

Igår, när jag var ute med valpisen, la jag märke till en kvinna som satt på en bänk med en bebis sittandes på knäna. Hon grejade med mobilen. Hennes ögon var röda och svullna och jag visste omedelbart att kvinna grät och var uppenbarligen ledsen över något.
Och jag gjorde något som jag aldrig trodde jag skulle våga göra. Jag gick fram till dem och frågade om allt var okej.
"Nä," svarar hon ärligt. 
"Har det hänt något?"
"Jag och min kille grälar mycket."
"Oj jaha, jag förstår...vad jobbigt. Är det kanske pappan till barnet?" (Omg, tänk att jag frågade det). 
Kvinnan nickar. "Hans syster kommer nu."
"Okej, men vad bra," så slipper du vara här alldeles ensam. 
Sa hejdå sen och gick vidare med vovven som praktiskt taget släpade iväg med mig. Hoppas det löste sig för kvinnan och barnet. Hatar när barn blir inblandade i vuxnas osämjor. 

God natt!

Bara ett långt nonsensinlägg.

Ja, här var det dött. 
Super upptagen. Ja, med i princip allt. 
Rocky, speciellt. Heltidsjobb som sagt. Man ska lära honom allting och detta tar ju tid och tid och åter tid. 
Idag fick gossen sin 12 veckors vaccination och han växer så det knakar. Nu ligger han utslocknad på golvet.
Imorse fick moster Maria ta hand om honom medan jag gick iväg på ett möte angående ett jobb. Han blir jätteglad när han ser henne nu och det är en av de bästa sakerna med hundar - de fäster sig så fort vid människor de tycker om. 

Ja, annars...
Jag vet faktiskt inte. Livet är antagligen helt okej just nu. Förra veckan och veckan därpå var det katastrof, men jag tror det har lugnat ner sig lite. 
Jag har som sagt slutat ta mina tabletter, men inte av egen vilja utan eftersom de är slut och jag måste träffa min läkare innan jag kan få nya utskrivna men...jag har ingen lust att träffa läkare för tillfället. Jag kan inte påstå att tabletterna har gjort någon märkvärdig skillnad, men samtidigt får jag ångest av att inte ta dem. Sjukt, va?
Kunde ha varit värre, I guess. 

Gud, jag är fullständigt utmattad varje dag. Tack, Rocky. Han väcker mig flera gånger under natten för att uträtta sina behov. Jag hinner inte somna tillbaka förrän det är dags att gå ut med honom igen. Jag klagar inte, jag lättar bara på mitt hjärta. Japp, det är en skillnad mellan dessa två. 

Pojken är väldigt tystlåten av sig. De enda gångerna han låter är när jag lämnar honom i rummet och stänger dörren för att jag ska kunna gå på toa ifred. Då börjar han pipa. Och så skäller han ibland när han vill "bit" leka, alltså han vill leka och samtidigt bita på oss. Haha, det måste vara en husky grej. 
Jag har ännu inte bestämt mig för om det är bra eller mindre bra att han inte låter så mycket. Vi får se om några månader vad som händer. Hans personlighet kanske ändras helt, eller förblir detsamma. Who knows.

Oj, nu är det dags för honom att äta. Stackaren, vill inte väcka honom när han precis har lagt sig. Men men, tror inte han bryr sig så mycket om det när han får mat. Han är helt galen i mat. Glupskar i sig allting han kan få tag på. Imorse lyckades han sätta tänderna i Lucas macka och svalde ner den på ett ögonblick. Den var borta innan vi ens hann blinka. Jösses, folk kommer undra om jag matar den pojken. Han får ca 2 dl mat tre gånger om dagen. Uppfödaren sa egentligen en näve 3 ggr om dagen, men jag har ökat mängden. Bra? Dåligt? Vet inte.

Jaha, verkar inte som om jag kommer att kunna smita iväg till gymmet idag. Fast med pojken. Aja, träningen och gymmet kommer inte försvinna, de finns där närsomhelst. Jag kan återgå till 6 träningsdagar i veckan när grabben har blivit större. Just nu får jag ta det lugnt och träna när det är möjligt. Får givetvis ångest över att inte kunna träna, men det löser nog sig det med. 

Natten är kort.


Pojken har precis varit ute och rastats och nu sover han gott igen. Den senaste tiden har nätterna känts extra korta och jag har därför behövt sova ut på förmiddagen efter vi har varit ute en stund och han har fått springa av sig och blivit trött. Jag har observerat honom noga och märkt att han blir särskilt bitig av sig när han har mycket energi, och det brukar vara på morgonen, eftermiddagen och senare på dagen. Så just nu har vi börjat gå ut så fort han visar på dessa signaler och det har funkat fint. Jag lyckades undkomma att bli biten igår men stackars Lucas fick dock ett sår på armen. Lucas är ju Lucas. Följer efter valpen överallt, fastän valpen ibland tydligt markerar att han vill vara ifred. Men Lucas fortsätter och till slut blir valpen lika uppjagad som Lucas och börjar leka med honom, dvs hoppa på honom och bita på honom. Jag brukar säga åt honom att det är hans fel om han blir biten men sådana påståenden är så fel på så många sätt och vis. 
Lucas är Lucas helt enkelt - extremt enveten. 

Åh, vad gör jag? Jag borde somna om innan det är dags att gå upp igen, vilket brukar inträffa runt 5-6 tiden och det är då Rocky har som mest energi. Kill me.
Nej, jag skojar, han är fortfarande min fina pojk. 
God natt!