Uuughh.


Sitter och tittar på när en av bröderna spelar XBox. För trött för att plugga. 
Ikväll kommer syrran i alla fall. Underbart!

Insomnia.

Haha, stämmer in. Vaken hela natten. Jävla ångest/oro. Omöjligt att stänga av tankarna. 




A message to the Depressed.

 
Wow. Alltså jag vet inte vad jag ska säga. Bara att han...han förstår. Han förstår verkligen hur det är. 
 
"It's more than just not being happy. It's like you can't BRING yourself to be happy."
"You look at the things that you really love and enjoy and you just can't find enjoyment in them anymore."

I barely can hold the mask.

Hade tid på vårdcentralen igen. Fick ett nytt läkemedel utskrivet; denna gång mot depression. Ska börja träffa en kurator om några veckor för jag orkar inte leva så här mer. Jag kan seriöst inte komma ihåg sist gång jag var fullkomligt lycklig eller glad. Det är alltid någonting som ställer sig som ett hinder framför min väg till lycka och jag har ingen aning om hur jag ska komma förbi det. Jag börjar undra om jag någonsin ens har varit en lycklig person, eller om jag kanske alltid har varit/mått så här och inte reagerat på det så mycket som nu. Det är kanske bara nu jag har insett hur jag verkligen är. Jag minns dock en tid när mina intressen eller drömmar tog kål på allt det onda eller negativa. Men det var ett tag sedan. Jag går till gymmet och tränar som vanligt och ibland lyckas jag komma bort från det jobbiga, och ibland förblir det överallt jag går, vem jag än är med. På sistone har jag inte lyckats komma bort från det helt och hållet. Det är alltid där. Väntar. Ger aldrig upp. Det är svårt att låtsas vara glad när man upplever ett mörker inom sig. Speciellt när man så gärna vill vara glad, när man så gärna vill glädjas med andra, med sina nära och kära. Man försöker verkligen låtsas som om man är lika glad som dem är. Fast man är inte det. Man är bara ihålig. Man har ingenting därinne. Och då känner eller tänker man ju att man inte förtjänar dem. Man förtjänar inte att vara omgiven av människor som man älskar, för man klarar ju inte ens av att vara glad för deras skull eller vara glad med dem. Man är för självupptagen med hur man själv mår och man negligerar allt annat och alla andra. Även fast man inte vill det. Det sker automatiskt. Man blir liksom inåtvänd, dubbelt så mycket som man redan är. Man kan inte koncentrera sig på något annat eller någon annan överhuvudtaget.

Men men, det kunde trots allt ha varit värre.