Foodpics.

Tjena!
 
Hemkommen från skolan, åt lunch, fixade disken och har suttit en stund och raderat bilder från mobilen. Jag klarar inte av att ha en massa bilder på mobilen. Antingen överför jag dem till datorn, lägger upp dem på bloggen/insta eller så raderar jag bort dem ASAP. Jag hade samlat omkring 100 bilder på min iPhone och det går ju inte för sig. 
Nope, musik går bra, men inte bilder. Det tar bara för mycket plats på minnet.
Men här kommer några bilder på dem senaste dagarnas måltider:
Och seriöst, det här teet är lätt det godaste jag någonsin har druckit! Smaken, doften....ohmyGod, heaven!

Gaining weight. Again. I just want some abs.

Oops....busy day :S
Jag har tränat, handlat på netto, lagat mat, klickat hem en massa träningsprylar, nya hörlurar (jag måste spara egentligen!), åkt och handlat på Willy.s med morsan, och....jag hejdade mig precis från att beställa en låda questbars som det var rea på. Jag får sluta med att slösa en massa pengar på sådant. 
Jag har dessutom börjat följa Kaylas matschema. Så...no more chocolate. Jag har gått upp i vikt, har jag märkt. Allt hamnar runt magen och magrutorna kämpar för att synas. Så, nu är det dags att kämpa ännu hårdare för drömkroppen. Jag kommer dock sakna livet ur choklad, men det är väl tur att questbars finns till. Hm, undrar på om jag då borde beställa en ny låda...för det kommer att behövas. Nej, Sarah, sluta hitta på en massa ursäkter. Du klarar dig galant utan dem. Okej, okej. Nej, men jag ska helt enkelt följa hennes matschema för att uppnå mitt mål. Utan choklad = inga besvärliga finnar på ansiktet. 
Haha, jag är i desperat behov av nya underkläder också. Squats, lunges och donkey kicks = större rumpa. Allt har blivit för litet på mig. 
 
Högskolan väntar imorgon - god natt!

Om jag hade vingar som duvan - del 2.

Här kommer del 2....för dem som är intresserade. Hahahaha. 
-----------------------------
 
Men så hör jag hans steg när han kommer upp på bryggan. Han sätter sig precis intill mig och lägger en arm runt mig. Först stelnar jag, men sedan rynkar jag på ögonbrynen och försöker flytta bort från honom som har sina armar runt mig som en beskyddande älskare redo att ta en kula för mig.
”Nej, snälla, låt mig,” vädjar han och jag stirrar upp på dessa älskvärda ögon och undrar hur jag någonsin skulle kunna neka den här felfria varelsen någonting. Han möter min blick och jag kan nästan läsa av hans tankar: Låt mig. Låt mig hålla om dig. Låt mig skydda dig. Låt mig hela dig. Låt mig älska dig. Bara låt mig. Jag ber dig.
Hur kan jag någonsin igen neka honom någonting? Jag kan inte neka honom nu när han har uppsökt mig igen efter allt vad jag hade gjort mot honom och allt jag hade sagt till honom. Jag erkänner att jag inte ens är värd att existera i hans minnen. Jag tittar bort från dem där ögonen som har förföljt mig så länge. Varför är han här? Förstår han fortfarande ingenting? Han förstår inte att jag har gett upp. Jag känner hans hand mot min kind och jag håller andan när han torkar bort mina tårar. Åh, vad jag önskar att jag hade vingar som duvan…
 
”Du borde inte ha kommit…” beklagar jag och försöker återigen att ställa mig upp. Denna gång släpper han mig, som om han menar att jag är en fri fågel, och det gör ont att andas igen.
Jag kan inte vara i hans närhet, jag kan inte tänka klart när han stirrar på mig, när han vädjar till mig med sina älskvärda ögon. Men hur mycket jag än vädjar så tänker han inte ta samma beslut igen.
Han sitter kvar på samma ställe medan jag står upp bakom honom. ”Jag ville.”
”Hur visste du att jag var här?” frågar jag fastän jag redan vet svaret.
”Du går alltid hit när du tappar gnistan i dina ögon.” förklarar han, och han känner mig så väl. ”Jag såg det igår kväll, du vet. Visste att missmodigheten hade kolliderat med dig som ett tåg i full fart. Jag borde inte ha lämnat dig där uppe alldeles ensam med dina obarmhärtiga tankar. Jag var däruppe idag, du vet, efter att du hade rusat iväg så där.”
Jag blundar hårdare åt det och korsar på armarna. Fan, fan, fan. Jag vet vad det betyder.  ”Såg du…”
”Jag såg.”  Jag kan höra det i hans röst. Han har läst brevet jag skrev till honom. Jag skäms och jag vet inte hur jag någonsin kommer att klara av att se honom i ögonen igen.
”Jag är inte värdig dig.” säger jag rakt ut.
”Du har aldrig ens försökt.” svarar han. ”Inte för att jag håller med dig.”
”Jag är hopplös och trasig.”
”Du är mänsklig och ärlig.”
”Du är perfekt, och jag –”
”Är min bättre hälft.”
”Jag är inte du.”
Han skrattar och jag tittar ner på honom. Han har vänt på huvudet för att se mig där jag står bakom honom och han ler åt mig. ”Det är tur det. Det hade varit konstigt om jag blev förälskad i någon som var precis som jag.”
Jag mår plötsligt illa, så jag vänder honom ryggen och drar in ett djupt andetag. ”Ge dig av, är du snäll, jag vill vara ensam.”
 
Han stönar och låter inte glad när han hör mina ord. ”Varför envisas du med att ständigt stänga mig ute? Va? Vad mer måste jag göra för att vinna ditt förtroende?” Han ställer sig upp och greppar tag om min arm och försöker hejda mig från att fly från honom. Han har mig fast i ett järngrepp men jag vägrar titta eller svara honom. ”Ingen vill vara ensam. Att leva i ensamhet är inget någon människa vill. De som väljer att leva i ensamhet är antingen rädda för någonting eller döljer någonting som de kanske skäms över och inte vill att någon annan ska få reda på.” Han vet förmodligen vad som händer med mig nu och då blir han frustrerad. ”Vad är det som skrämmer dig så mycket att du hellre väljer att förbli ensam? Jag känner ju varenda tanke som existerar i ditt huvud, jag vet alla dina livsbekymmer och perioder där du plötsligt tappar livslusten, men jag står kvar med dig. Jag tänker inte lämna din sida. Varför stänger du av jämt och ständigt?”
”För jag är inte du, okej?! Jag kan inte prata om det du nämner för mig varje gång!” ryter jag tillbaka åt honom. ”Jag vill inte prata om det. Jag vill inte att du nämner det. Säg inte dem där orden för att… jag… jag tror inte på dem, okej? Det existerar inte för mig.”
Han står och rynkar på ögonbrynen och bearbetar tyst vad jag precis har sagt till honom. Jag kan se hur han desperat försöker klura ut vad jag egentligen menar.
Jag vill hjälpa honom på traven, så jag försöker förklara, ”Jag kan inte… känna… någonting annat än…” Jag sväljer innan jag klarar av att få ut orden. ”Hat för mig själv. Och när du säger dem där orden… det får mig att hata mig själv ännu mer. Du hjälper inte när du insisterar på att bevisa hur mycket bättre du är som kan säga eller känna så för någon som inte ens förtjänar det.”
 
Det tar honom en stund innan han inser någonting. ”Vänta nu. Det är det som är problemet, va?”
Men jag svarar honom inte. Gråten är i halsen. ”Släpp taget om mig.” säger jag istället.
Han skakar på huvudet. ”Vi är inte färdiga. Vi måste prata ut –”
Han driver mig till vansinne. ”Det finns inget vi! När ska du fatta det?!” skriker jag ut. Men jag kan inte avsluta det här innan jag får honom att förstå att jag avgudar honom och att han är det allra bästa som har hänt mig. ”Jag vill att du ska veta att ord inte kan beskriva hur tacksam jag är för att du alltid har brytt dig och funnits där, men jag vill inte vara en börda för dig längre, förstår du det? Jag är ingen, jag är bara ett tomt skal, så snälla, låt mig bara gå.”
Jag vet att jag sårar honom och tanken dödar mig, men det är ju han som vägrar ge upp. Det är han som utsätter sig själv för detta. Han bör ta mitt råd och lämna mig ifred, men han är för envis och vägrar.
 
”Titta mig i ögonen och upprepa dem där orden igen om du klarar av det utan att ljuga.” säger han. Jag vet vad han menar och jag vet att han vet att jag vet att jag inte klarar det. Men jag tänker inte bli besegrad så lätt.
”Jag behöver inte titta dig i ögonen, jag vet själv hur jag känner och det finns ingenting du kan säga eller göra för att påverka mig.”
Han lyfter på ett ögonbryn och jag tänker att det verkar som om han tar det som en utmaning.
”Du tvivlar så mycket på allt och alla omkring dig, och det är inte så konstigt att det gör dig deprimerad. Jag har försökt få dig att förstå att det är endast dina tankar som är bovarna, men du fortsätter att lyssna på dem. Du matar dem och de blir starkare och starkare. Är det så du vill ha det? Vill du bli besegrad av dina egna tankar? För sanningen är att du förlorar en del av dig själv när du fortsätter så här. Du måste börja inse att du inte är ensam om det. Alla människor utkämpar sina egna strider med sig själva under en livstid, men det är inte alla som segrar. Du måste lära dig att se lösningen framför hindret och våga kämpa för din egen skull!”
”Tror du inte att jag har försökt?” gråter jag och torkar bort mina tårar.
”Försök hårdare!” uppmanar han.
Jag tar tag om mitt huvud och jag skakar på det. ”Det… det går inte. Jag kan inte.”
”Du kan, men du vill inte eftersom det skulle innebära att du skulle behöva ta den svåra vägen. Du vill inte kämpa.”
”Du vet ingenting om mig! Du vet inte vad jag går igenom!” skäller jag och blänger på honom. ”När har du någonsin hatat dig själv och önskat att du aldrig hade fötts?”
”Bara för att jag inte känner så som du känner, så betyder det absolut inte att jag inte klarar av att känna med dig. Jag har också dåliga dagar, men jag kan inte låta mig bli besegrad av det. Jag kan inte bära runt på en massa skuldkänslor och hat för mig själv för att jag känner att jag inte duger som jag är eller att inte har kommit någonstans i livet. Jag vill att du för en gångs skull vaknar upp och inser att du kan fortsätta att vara ditt eget problem eller så kan du ändra inställning och bli din egen lösning. Vad väljer du?”
 
Jag tittar ner och skakar på huvudet.
”Vad väljer du?” frågar han igen fast långsammare.
”Jag har försökt, men jag klarar inte det. Jag kan inte.”
Han suckar och kammar med handen genom håret. ”Du säger alltid så. Jag kan inte, jag är för svag, jag är rädd, jag är dum.”
”För att det stämmer!”  
”Nej, det gör det inte! Det stämmer inte alls!” motsätter han sig. ”Jag vet att du kan om du verkligen vill. Jag tror ju vad fan på dig!”
”Vad begär du av mig egentligen?!” skriker jag tillbaka.
Sedan står vi tysta och stirrar i ögonen på varandra och andas tungt när han svarar, ”Sanningen.”
Jag blänger på honom likt aldrig förr och ilskan i mig får mig att nästan skaka där jag står. ”Okej då, vill du ha sanningen så ska du få det! Sanningen är att ingenting du säger eller försöker bevisa för mig har någon betydelse när jag själv inte kan tro på mig själv! Mitt liv saknar mening när jag inte klarar av att tro på att jag kan åstadkomma någonting bra i mitt liv! Du tror att jag blir kanske inspirerad och motiverad när jag ser dig eller någon annan åstadkomma mäktiga saker i ert liv, men sanningen är att jag blir mer och mer nedslagen av hur mycket sämre och svagare och fegare jag är jämfört med andra människor. Du vet inte hur det känns att se sig själv i spegeln och hata det man ser och konstant önska att man var bättre, smartare, starkare, snyggare, modigare. Bara att man kunde vara någon annan än den man är. Du vet inte hur mycket jag önskar att jag kunde vara så som du är – rakt igenom felfri. Du vet ingenting, du har ingen aning om hur det är att gå ut genom dörren och överväga att kasta dig själv framför ett tåg eller hoppa ner från en byggnad eller göra slut på mitt lidande, mitt liv, mitt allting genom att svälja ner en hel burk med piller. Vad som helst bara för att få ett slut på allting, för att jag är helt slutkörd och jag orkar inte andas mer.”
 
Han skakar på huvudet åt mig och jag kan se besvikelsen och den dömande blicken i hans ögon, vilket totalt förkrossar mig. 

Fortsättning följer. Nu ska jag dra ut med Lucas och springa några mil. Jag menar, kilometer. Of course. Dock ska lillkillen cykla. Teamwork. Han peppar mig. That's the spirit! :)