Solen är här!

Ja, här sitter man och solar med mamma och syrran. Det är så sjukt att varje gång min syster kommer på besök så är jag förkyld. Varje gång. Men men, det är inte världens undergång. Huvudsaken är att hon är här och att vi får den tiden från Gud att kunna träffa varandra igen.

Hjärta Jesus Kristus.

Ju mer jag lär känna Gud, desto mer upplever jag en kamp mellan rätt och fel. Vad gör jag rätt? Vad gör jag fel? Är det jag ska säga eller göra rätt? Eller är det fel? Det är som en tennismatch, bollen studsar fram och tillbaka mellan spelare "rätt" och spelare "fel". Ibland, eller om jag ska vara ärlig - rätt ofta, missar spelare "rätt" att träffa bollen och resultatet visar rikliga nackdelar. 
Men jag är villig att lägga all skuld på mig själv. Hur folk uppfattar mig och hur de behandlar mig, jag ger mig själv skulden för det. Jag strosar inte omkring och tänker högt om mig själv och lägre om mina medmänniskor. Det är inte vad Gud skulle ha gillat.  
Arrogansen, okunnigheten, själviskheten och stoltheten som mänskligheten visar upp, och mänsklighetens brist på sympati och ovillighet att visa barmhärtighet mot en annan människa chockar mig bortom begriplighet.
Jag har dock till tröst att Gud finns, att Gud hör och ser vad som händer på Jorden. Gud är den enda som, vid världens slut, kommer att döma oss alla utefter våra gärningar - goda som onda.  
På sistone har jag stött på en hel del människor som inte tror på Gud. Jag vet inte varför just min väg korsar deras vägar, men jag tror att Gud har en plan med allting som händer i mitt liv. Jag vägrar låta den här världen få mig att tro något annat, jag vägrar. På bara ett halvår har jag, framförallt med Guds hjälp, kommit längre än vad jag någonsin trodde att jag skulle komma, men min resa är inte över än. Jag har fortfarande en lång väg att gå, om Gud vill, givetvis. Det har, är och kommer att vara en jobbig resa, men det har, är och kommer att vara värt det. Jag har sett vad Gud kan göra, och jag är övertygad om att ingenting är omöjligt för vår Herre, Jesus Kristus. Ingenting är omöjligt. 
 
Det som jag hoppas på allra mest, det är att så många som möjligt får en chans att uppleva det jag har upplevt med Gud. All under som han har gjort i mitt liv. All hopp och styrka och nåd och kärlek som han har gett mig bara för att han älskar mig. Ibland kan jag sitta i mörkret i mitt rum, tänka på Gud, och bara låta tårarna rinna nerför mitt ansikte. Gång på gång på gång sviker jag honom, syndar mot honom och gör en massa fel, och gång på gång på gång är han den allra första som hör mitt rop på hjälp och räcker fram sin hand och räddar mig och förlåter och älskar mig. En sanning är att inte ens mina nära och kära skulle till den grad göra något liknande för mig. Gud vet. Jag förtjänar inte hans kärlek, nåd och förlåtelse, det gör jag verkligen inte.
En dag frågade jag Gud om det fanns ett annat sätt för mig att tacka honom, att hylla och ära honom. Jag ville nämligen göra mer än att endast säga tack. 
Efter en tid, varje gång jag gick till kyrkan, kände jag en stark längtan att stå där framme med kyrkkören och be till Gud. Denna längtan växte starkare och starkare. En del av mig vägrade gå tillbaka till kören där Gud uppenbarligen ville ha mig. Den andra delen ville så hjärtans mycket följa och göra Guds vilja. 
Och idag är jag med kören och jag ser alltid fram emot att stå och sjunga och be till Gud. Som sagt, Gud har en plan med allting. 

Mera mat.

Jag måste sluta med det här. Men det är inte så farligt att jag lägger upp bilder på mat på min blogg. Jag menar, det finns folk som lägger upp på Facebook, det är värre tycker jag. Instagram är halv-okej, men ändå inte. På bloggen känns det mer okej, eftersom det är ens egna och personliga sida.