Vi måste inte vara perfekta för att bli älskade av en perfekt Gud.

För mycket bilder på mat på sistone. Jag antar att jag äter för mycket när solen är borta för länge.
Vädret är kasst här i Trollhättan, vilket gör att jag påverkas negativt. Just great. Jag som älskar min lilla stad som är så hatad av många, idag vill jag inte vara här. Inte nu när vädret uppvisar så mycket dysterhet. Det kunde lika gärna regna granater från himlen. Nej, men så illa är det inte. Jag kommer nog, trots det fula vädret här, aldrig riktigt förstå varför Trollhättan är så hatad egentligen. Kanske inte hatad, men definitivt inte älskad eller uppskattad heller. Jag vet inte med er, men jag tackar Gud för allt det goda som finns här i Sverige, även om det innebär att bo i en stad som Trollhättan. Jag menar, i mina ögon betraktas det som en välsignelse från Gud. Om man tar sig lite tid att tänka efter så kan man försöka sätta sig i någon annans skor. Säg...en afrikansk tjej i samma ålder som mig... har kanske inte ett hus över huvud taget, utan sover ute på gatan. Vad vet jag? En sak vet jag: att vara tacksam för det man har. Det man har är mycket mer än vad man egentligen förtjänar. Vi ska inte se oss själva som märkvärdiga människor som bör få allting serverat på ett silverfat. 
 
Jag älskar Trollhättan. Faktum är att jag vill leva här resten av mitt liv; jag vill aldrig lämna den här staden. Folk utanför ser Trollhättan som ett bondeställe, håla i vildmarken. En stad där en massa roligheter och skoj inte existerar. En stad där möjligheter och gigantiska shoppingcenter inte existerar. En stad där endast ett fåtal kristna/Syrianer existerar. Som om allt det nämnda berättigar att en stad duger som "bra". Det är löjligt enligt mig, men enligt många är detta ett helt rimligt tänkesätt. 
Men hur man definierar och drar slutsatser om vad som gör en stad bra är detsamma som hur man definerar och drar slutsatser om vad som gör en människa bra eller god, inte sant? Människor måste också inneha en rad befängda, orealistiska och specifika egenskaper och utseenden samt uppvisa särskilda begåvningar, intressen och personligheter som når de inte-så-dolda kraven som ställs av samhället. Människor förväntar sig att människor ska bete sig och se ut på ett specifikt sätt - alla som avviker från de påhittade "normer" och "värderingar", dessa betraktas rent ut sagt som onormala. Oftast säger man till andra att vara sig själva, men hur ofta menar man det? Vad innebär det att vara sig själv i ett samhälle där utseende spelar så stor roll? Går det ens att vara sig själv då? Hur ofta blir man accepterad? 
Vart jag än vänder ansiktet möts jag av skönhetsmagasiner och tidningar som försöker med alla möjliga omoraliska knep fånga mitt intresse till att köpa deras usla tidning för 20 kronor genom att med en stor fet text upplysa mig om hur jag kan, med hjälp av deras 10 fantastiska tips, nå skönhetsidealet som miljontals unga tjejer drömmer om. Otroligt!
Varför vill unga tjejer se ut som Barbie, eller Miley Cyrus? Utseendet spelar en så stor faktor i den här världen att det väldigt ofta skrämmer mig. Människor verkar sjukligt besatta av utseendet och många lägger hundratusentals kronor på näsoperationer, bröstoperationer och dylikt för att bli vackrare, för att bli yngre. Det är sjukt. 
 
Jag struntar i vad andra tycker om Trollhättan. Jag personligen älskar min stad. Liksom med människor, är det alltid dem eller det som inte står ut i mängden som betraktas i mina ögon som speciella. Människor (liksom storstäder) som alltid står i centrum, har näsan i vädret, anser sig vara speciella och har höga tankar om sig själva, dessa ser jag inte som speciella över huvud taget. Jag föredrar det lugna och stillsamma, det som inte syns så mycket, det som alla andra verkar blunda för och varken ser eller hör. Jag gillar inte sådant som får mycket uppmärksamhet, som väsnas och tar mycket plats. Därför älskar jag Trollhättan - för det är en stad som är nästan osynligt, som får väldigt lite uppmärksamhet, som inte har något att skryta om och är ödmjuk, som inte väsnas utan är stillsam och lugn. Det är en stad som många talar illa om på samma sätt som de kan tala illa om en oskyldig flicka och skapa falska rykten om henne. Jag kunde ha handlat på samma sätt, men Jesus har visat mig en annan väg att gå. Jesus har lärt mig att se utifrån ett helt annat perspektiv. Jesus har lärt mig att se möjligheter och potential i omöjliga saker och ting, och inte minst i människor som ingen annan verkar se goda möjligheter i. Människor behöver ha hopp för att överleva och vissa av oss kan bidra till en del av det hoppet. De behöver oss liksom vi behöver någon. Så, se det goda i allting eftersom ingenting är omöjligt för Gud!